Kärnvapenfronten rör på sig / Den nukleare front bevæger sig!

Af Mikael Böök og David Swanson, HBLFebruar 6, 2021

Rul ned til, først det svenske som offentliggjort i den finske avis HBLog derefter engelsk.

På kärnvapenfronten råder virkelig ingen lugn! Tvärtom pågår sedan år tilbage en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. Om detta fortsatte vansinne omges af en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det for att i positionet rikta uppmärksamhet på klimatkrisen, skriver kärnvapenmotståndarna Mikael Böök och David Swanson.

Den her artikeln är inspireret af professor Stefan Forss Baggrundsartikel (HBL Debatt 29.1).

Den nukleära “galenskapen”, som Forss kallar den - vi instämmer helt i denne beskrivelse - förtjänar att studeras och analyseras ur forskellige synvinklar. Låt os därför nödvändigtvis kärnvapenvanvettets aktuella fas mot baggrunden af ​​den växande internationale freds- och nedrustningsrörelsen.

Forss rubrik "På kärnvapenfronten intet nytt?" anspelar på Erich Maria Remarques berömda pacifistiska roman om första världskriget. Jeg slutt af romanen, som skildrar soldaternas fysiska och andliga misär under det utdragna ställningskriget på västfronten, omkommer huvudpersonen av gasförgiftning. Samma dag meddelar krigsbulletinen at ingenting nyttfinns at berätta västerifrån (därav romanens titel: “På västfronten intet nytt”). Forss har emellertid lagt till ett frågetecken efter rubriken.

För oss är frågetecknet onödigt: på kärnvapenfronten råder virkelig ingen lugn! Tvärtom pågår sedan år tilbage en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. I den deltar var och en av de vid det här laget nio kärnvapenstaterna. Om detta fortsatte vansinne omges af en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det for att i stillet rikta uppmärksamhet på klimatkrisen.

Under tiden har en världsomspännande rörelse vuxit fram mot den globala sinnessjukdomen och denna rörelse har redan lyckats förändra läget. Uppbackad av den internationale freds- och nedrustningsrörelsen och dess spjutspets i FN, Internationella kampanjen för avskaffandet af kärnvapnen (ICAN), har en majoritet af världens stater tagit sig en ny funderare över de outsägliga humanitära och ekologiska följderna av ett kärnvapenkrig. Detta har lett till att FN: s generalförsamling har godkänt avtalet om ett förbud mot kärnvapen (traktat om forbud mod atomvåben, TPNW).

Den 22. januar i år trädde detta avtal i kraft - en händelse som massmedier i kärnvapenländerna och de lande som allierat sig med dem igenigen föredrog att ignorera. Också Forss förbigick den saken med tystnad. Ändå stod “TPNW” att läsa med stora bokstäver mellan raderna i hans artikel, vars budskap således var klart om än outsagt: Kära läsare, tro inte för ett ögonblick om någonting har förändrats i och med kärnvapenförbudets ikraftträdande!

For at forstå denna märkliga frånvaro måste man försöka tänka sig i i den speciella syn på världen som odlas och upprätthålls av de som sysslar professionellt med “vapenkontroll” (våbenkontrol). Det handlar om et slags brödraskap, en samfund, bestående af general, diplomater, tankesmedjor och vapentillverkare som lever i sin egen värld och talar sitt eget orwellska sprog.

Ta till exempel ordet “försvar”. Om nu kärnvapnen stärker “försvaret” är de knappast galna, utan snarare något som man bør holde sig med om man är klok. “Avskräckning” är ett annat nyckelord, lika viktigt för vapenkontrollgemenskapen som Gud för de religiösa. Ifall du råkar tro på “avskräckningen”, ja, då är kärnvapen inte en tokig utan en rationell option. "Paritet" och "strategisk balans" er et andet eksempel på ord som opebarligen fortsat låter helt rimliga for de som helst bare vil strunta i FN-avtalet om kärnförbud.

Mænd, for resten af ​​os framstår den fortsatte produktion af nya kärnvapensystem, eller “moderniseringen” af de allerede eksisterende eksistenssystemer, i syfte at opnå “avskräckning”, “paritet” och “balance” på land, på haven, i luften och i rymden sedan länge som strategisk overkill och mentale obalaner. Efter den 22. januar och TPNW: s ikraftträdande anser en stor del af världen dessutom til blotta innehavet av en kärnvapenarsenal, för att inte tala om dess “behovrande”, är kriminellt.

Mere eller mindre omedvetet understöder Forss alltså en syn på världen som godtar den nukleära galenskapen. Han tar samtidigt miste på flere fakta och varje gång på samma sätt, nämligen på ett sätt som gynnar USA: s regering. Ifølge Forss önskade Michail Gorbatjov og Ronald Reagan avskaffa inte bara medeldistansmissilerna, utan alla kärnmissiler. Men Forss tip er ikke om varför de inte sedan gjorde det. Naturligt inte, Reagan insisterade ju på att fortsätta med sitt “Stjärnornas krig”.

Forss berättar att “alla USA: s præsidenter fra Reagan till Barack Obama har varit överens om att kärnvapnens roll efter kalla krigets slut varit avtagande och att deras enda uppgift är att verka krigsavhållande ”. Mænd Daniel Ellsbergs bok The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, dokumenterar en annan historia. Bland de av USA: s præsident som offentligt eller i hemlighet har hotat andre nationer med kärnvapen återfinns såväl George HW Bush til Bill Clinton mens andre, däribland Obama, ofte saadanne som at "alla optioner ligger på bordet" i nærheden af ​​det gældende Iran eller ett andet land.

Forss ger Obama förtjänsten av att föra fram idén om en värld utan kärnvapen och påstår att “bare ett enda bombprojekt drevs framåt under Obamas tid”. Mænd Obamas tal i Hiroshima och på andra platser visade klart at han kun ville ville at kärnvapennedrustning skulle tas indtil overvägande af en senere generation. Och 2015 stödde Obama framgångsrikt den største nye investering i kärnvapen sedan det kald krigets förmodade tøs.

Ifølge Forss önskade Ryssland skrota INF-avtalet och valde derfor at bryta det. Huruvida Ryssland brot mot INF-avtalet kan diskuteras, men det kan ikke förnekas att Donald Trump gjorde tøs på avtalet genom att olagligt dra sig ur det. Avtalsbestämmelserna havde dock muliggjort for parterna til lösa frågan om anklagelserna om Rysslands avtalsbrott genominspektioner på platsen och ömsesidiga verifikations med satelliter samt genom at tillillsätta en særlig verifieringskommission.

Den ryska militarismen ska inte på något vis ursäktas. Medierna i västvärlden borde ändå forståelse for USA skulle finde en villig förhandlingspartner, hvis alle mænd valde at återupprätta INF, Open Skies-avtalet och ABM-avtalet och att forhandla om Rysslands forslag angående forbud mot rymdvapen och cyberattacker. Mediernas vägran att inse detta förefaller irrationell. Vi behöver lite erkännande för Rysslands militära återhållsamhet efter utvidgningen av Nato, utplaceringen av missiler i Rysslands närmaste grannländer, upprustningen av Ukraina och anordnandet av stora militärövningar i Europa.

Mikael Bøök, medlem i Finlands Fredsförbund, medlem i ICAN Finland, David Swanson, virksomhedsledare, World Beyond War, USA

Denne artikel er inspireret af baggrundsanalysen, som professor Stefan Forss skrev i Hbl 29. januar under overskriften "Alt stille på atomfronten?"

Det er klart, at den nukleare ”galskab”, som Forss kalder det - og vi er helt enig i den beskrivelse - fortjener at blive undersøgt og analyseret ud fra forskellige synsvinkler. Så lad os præsentere en diagnose af den nuværende tilstand af nukleart galskab og vores mening om dens helbredelse på baggrund af den voksende internationale freds- og nedrustningsbevægelse.

Forss artikeltitel henviser til Erich Maria Remarques berømte pacifistiske roman om første verdenskrig. I slutningen af ​​romanen, der skildrer soldaternes fysiske og åndelige elendighed under den langvarige slidskrig på Vestfronten, dør hovedpersonen af ​​gasforgiftning. Samme dag meddeler krigsbulletinen, at der ikke er noget nyt at fortælle fra Vesten (deraf romanens titel: "Alt stille på vestfronten"). Forss har dog tilføjet et spørgsmålstegn til titlen på sin artikel.

For os er der intet spørgsmålstegn: alt er bestemt ikke stille på atomfronten langt fra det! Tværtimod: et nyt atomvåbenløb, der er baseret på nye teknologier, og hvor hver af de nu ni atomvåbenstater deltager, har allerede været i gang i årevis. Hvis denne vedvarende vanvid er omgivet af ro og ro, er det fordi medierne har glemt at rapportere om det, mens de retter opmærksomheden mod klimakrisen.

Men i mellemtiden er der opstået en verdensomspændende bevægelse mod denne globale psykiske sygdom og skabt en helt ny situation. Støttet af den internationale freds- og nedrustningsbevægelse den internationale kampagne for afskaffelse af atomvåben, har et flertal af verdens ikke-atomvåbenstater overvejet de usigelige humanitære og økologiske konsekvenser af atomkrigsførelse og godkendt traktaten om forbud mod Atomvåben (TPNW).

Nu ratificeret af over 50 nationer trådte TPNW i kraft den 22. januar i år, en begivenhed, der blev ignoreret i massemedierne i nukleare stater og deres allierede. Denne udvikling blev fuldstændig overset af Stefan Forss i sin artikel. Og alligevel blev “TPNW” skrevet med usynlige store bogstaver overalt mellem linjerne. Og Forss 'besked var klar: kære læsere, tro ikke et øjeblik på, at noget er ændret med TPNW!

For at forstå dette mærkelige fravær af endda en eneste omtale af TPNW, må man overveje det verdensbillede, der dyrkes og opretholdes inden for nuklearnationernes ”våbenkontrol” -samfund. Denne samling af generaler, diplomater, tænketank og våbenindustrielle lever i sin egen verden af ​​orwellsk sprog.

Tag for eksempel "forsvar". Nå, hvis kernerne styrker vores “forsvar”, så er de åbenbart ikke gale men rimelige. "Afskrækkelse" er et andet nøgleord, der er lige så vigtigt for atomvåben som "Gud" for religion. Hvis du tilfældigvis tror på "afskrækkelse", er atomvåben ikke en skør, men tilsyneladende en meget rationel mulighed! "Paritet" og "strategisk balance" er andre eksempler på ord, der tilsyneladende stadig giver mening for modstandere af atomafskaffelse.

For resten af ​​os har den fortsatte produktion af nye atomvåbensystemer eller "modernisering" af de gamle systemer for at nå "paritet" og "balance" på land, til søs, i luften og i rummet, været længe optrådte som strategisk overkill og mental ubalance. Efter 22. januar og ikrafttrædelsen af ​​TPNW betragtes det, at opretholdelsen af ​​et nukleart arsenal, for ikke at tale om at "forbedre" det, betragtes som kriminelt af store dele af verden.

Forss, bevidst eller ej, støtter et verdensbillede, der accepterer nukleart vanvid, og gør det ved at få adskillige fakta forkerte, og alle er forkerte på samme måde, dvs. gunstigt for den amerikanske regering. Ifølge Forss ønskede Gorbachev og Reagan at afskaffe atomvåben. Forss giver intet antydning til, hvorfor de ikke gjorde det. Naturligvis slap de ikke af med alle missiler, fordi Reagan insisterede på at investere i hans "Star Wars" -ordning.

Forss fortæller os, at "Alle præsidenterne for De Forenede Stater fra Reagan til Barack Obama er enige om, at atomvåbenens rolle efter afslutningen af ​​den kolde krig har været faldende, og at deres eneste opgave er at fungere som afskrækkende for krigen." Men Dan Ellsbergs bog, Dommedagsmaskinen: Confessions of a Nuclear War Planner, dokumenterer det faktum, at amerikanske præsidenter, der har offentliggjort specifikke eller hemmelige nukleare trusler mod andre nationer, som vi kender til, har inkluderet George HW Bush og Bill Clinton, mens andre, herunder Barack Obama, ofte sagde ting som "Alle muligheder er på tabellen ”i forhold til Iran eller et andet land.

Forss krediterer Obama for at ønske at fremme ideen om en verden fri for atomvåben og hævder, at der under Obamas tid "kun blev skubbet et enkelt bombe-projekt." Men Obamas taler i Hiroshima og andre steder gjorde det klart, at han ønskede, at nuklear nedrustning kun skulle overvejes i en fremtidig generation. Og i 2015 støttede Obama med succes den største nye investering i atomvåben siden den formodede afslutning på den kolde krig.

Ifølge Forss ønskede Rusland at afslutte INF og valgte derfor at krænke det. Det kan diskuteres, om Rusland overtrådte det, men ikke diskutabelt, at Donald Trump sluttede det ved ulovligt at trække sig tilbage fra det, mens traktaten selv gav midlerne til at løse beskyldningerne mod Rusland gennem påtrængende inspektioner på stedet bakket op af gensidig verifikation via satellit. og andre overvågningsmekanismer og en særlig verifikationskommission til løsning af tvister.

Mens der er masser af skyld at gå rundt, og ingen undskyldning for russisk militarisme, synes vestlige medier irrationelt fast besluttede på ikke at forstå, at USA ville finde en villig partner, hvis de valgte at genskabe INF-, Open Skies- eller ABM-traktaterne og valgte at besvare Ruslands forslag om forbud mod rumvåben eller cyberangreb og vise en vis anerkendelse af Ruslands militære tilbageholdenhed efter udvidelsen af ​​NATO, installationen af ​​missiler i Ruslands umiddelbare naboer, bevæbningen af ​​Ukraine og iscenesættelsen af ​​større krigsprøve øvelser i Europa.