Kärnvapenfronten rör på sig / The Nuclear Front is Moving!

Av Mikael Böök och David Swanson, HBL, Februari 6, 2021

Rulla ned för, först det svenska som publicerades i den finska tidningen HBLoch sedan engelska.

På kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. Om detta fortsatta vansinne omger av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det för att i stället rikta uppmärksamhet på klimatkrisen, skriver kärnvapenmotståndarna Mikael Böök och David Swanson.

Den här artikeln är inspirerad av professor Stefan Forss Bakgrundsartikel (HBL Debatt 29.1).

Den nukleära “galenskapen”, som Forss kallar den - vi instämmer helt i denna beskrivning - förtjänar att studera och analysera ur olika synvinklar. Låt oss därför nödvändiga kärnvapenvanvettets aktuella fas mot bakgrunden av den växande internationella freds- och nedrustningsrörelsen.

Forss rubrik "På kärnvapenfronten intet nytt?" anspelar på Erich Maria Remarques berömda pacifistiska roman om första världskriget. Jag slutade av romanen, som skildrar soldaternas fysiska och andliga misär under det utdragna ställningskriget på västfronten, omkommer huvudpersonen av gasförgiftning. Samma dag meddelar krigsbulletinen att ingenting nytt finns att berätta västerifrån (därav romanens titel: “På västfronten intet nytt”). Forss har emellertid lagt till ett frågetecken efter rubriken.

För oss är frågetecknet onödigt: på kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. I den deltar var och en av de vid det här laget nio kärnvapenstaterna. Om detta fortsatta vansinne omger av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att rapportera om det för att att jag ställt rikta uppmärksamhet på klimatkrisen.

Under tiden har en världsomspännande rörelse vuxit fram mot den globala sinnessjukdomen och denna rörelse har redan lyckats förändra läget. Uppbackad av den internationella freds- och nedrustningsrörelsen och dess spjutspets i FN, Internationella kampanjen för avskaffandet av kärnvapnen (ICAN), har en majoritet av världens stater tagit sig en ny funderare över de outsägliga humanitära och ekologiska följderna av ett kärnvapenkrig. Detta har lett till att FN: s generalförsamling har godkänt avtalet om ett förbud mot kärnvapen (fördraget om förbud mot kärnvapen, TPNW).

Den 22 januari i år trädde detta avtal i kraft - en händelse som massmedier i kärnvapenländerna och de länder som allierat sig med dem återigen föredrog att ignorera. Också Forss förbigick den saken med tystnad. Ändå stod “TPNW” att läsa med stora bokstäver mellan raderna i hans artikel, vars budskap således var klart om än outsagt: Kära läsare, tro inte för ett ögonblick att någonting har förändrats i och med kärnvapenförbudets ikraftträdande!

För att förstå denna märkliga frånvaro måste man försöka tänka sig i den speciella synen på världen som odlas och upprätthålls av de som sysslar professionellt med “vapenkontroll” (vapenkontroll). Det handlar om ett slag brödraskap, en samfundet, bestående av general, diplomater, tankesmedjor och vapentillverkare som lever i sin egen värld och talar sitt eget orwellska språk.

Ta till exempel ordet “försvar”. Om nu kärnvapnen stärker “försvaret” är de knappast galna, utan snarare något som man bör hålla sig med om man är klocka. “Avskräckning” är ett annat nyckelord, lika viktigt för vapenkontrollgemenskapen som Gud för de religiösa. Ifall du råkar tro på “avskräckningen”, ja, då är kärnvapen inte en tokig utan en rationell option. “Paritet” och “strategisk balans” är andra exempel på ord som uppenbarligen kan låta helt rimliga för de som helst bara vill strunta i FN-avtalet om kärnförbud.

Men, för resten av oss framstår den fortsatta produktionen av nya kärnvapensystem, eller “moderniseringen” av de tidigare existerande systemen, jag syfte att uppnå “avskräckning”, “paritet” och “balans” på land, på haven, i luften och i rymden sedan länge som strategisk overkill och mentala obalaner. Efter den 22 januari och TPNW: s ikraftträdande anser en stor del av världen dessutom att blotta innehavet av en kärnvapenarsenal, för att inte tala om dess “förbättrande”, är kriminellt.

Mer eller mindre omedvetet understöder Forss alltså en syn på världen som godtar den nukleära galenskapen. Han tar samtidigt miste på flera fakta och varje gång på samma sätt, nämligen på ett sätt som gynnar USA: s regering. Enligt Forss önskade Michail Gorbatjov OCH Ronald Reagan avskaffa inte bara medeldistansmissilerna, utan alla kärnmissiler. Men Forss tipsar inte om varför de inte sedan gjorde det. Naturligtvis inte, Reagan insisterade ju på att fortsätta med sitt ”Stjärnornas krig”.

Forss berättar att “alla USA: s presidenter från Reagan till Obama har varit överens om att kärnvapnens rulla efter kalla krigets slut varit avtagande och att deras enda uppgift är att verka krigsavhållande ”. Män Daniel Ellsbergs bok The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, dokumenterar en annan historia. Bland de av USA: s presidenter som offentligt eller i hemlighet har hotat andra nationer med kärnvapen återfinns såväl George HW Bush ljud Bill Clinton medan andra, däribland Obama, ofta sade liknande som att "alla optioner ligger på bordet" när det gäller Iran eller ett annat land.

Forss ger Obama förtjänsten av att föra fram idén om en värld utan kärnvapen och påstår att “bara ett enda bombprojekt drevs framåt under Obamas tid”. Men Obamas tal i Hiroshima och på andra platser visade klart att han endast ville att kärnvapennedrustning skulle tas till övervägande av en senare generation. Och 2015 stödde Obama framgångsrikt den största nya investeringen i kärnvapen sedan det kalla krigets förmodade slampa.

Enligt Forss önskade Ryssland skrota INF-avtalet och valde därför att bryta det. Huruvida Ryssland brot mot INF-avtalet kan diskuteras, men det kan inte förnekas att Donald Trump gjorde slut på avtalet genom att olagligt dra sig ur det. Avtalsbestämmelserna hade dock möjliggjort för parterna att lösa frågan om anklagelserna om Rysslands avtalsbrott genom inspektioner på platser och ömsesidiga verifieringar med satelliter samt genom att tillsätta en särskild verifieringskommission.

Den ryska militarismen ska inte på något vis ursäktas. Medierna i västvärlden borde ändå förståelse att USA skulle hitta en stor förhandlingspartner ifall man valde att återupprätta INF, Open Skies-avtalet och ABM-avtalet och att förhandla om Rysslands förslag angående förbud mot rymdvapen och cyberattacker. Mediernas vägran att inse detta förefaller irrationell. Vi behöver lite erkännande för Rysslands militära återhållsamhet efter utvidgningen av Nato, utplaceringen av missiler i Rysslands närmaste grannländer, upprustningen av Ukraina och anordnandet av stora militärövningar i Europa.

Mikael Böök, medlem i Finlands Fredsförbund, medlem i ICAN Finland, David Swanson, verksamhetsledare, World Beyond War, USA

Den här artikeln är inspirerad av bakgrundsanalysen som professor Stefan Forss skrev i Hbl 29 januari under rubriken "Allt tyst vid kärnfronten?"

Uppenbarligen förtjänar den kärntekniska ”galenskapen”, som Forss kallar det - och vi håller helt med den beskrivningen - att studeras och analyseras ur olika synvinklar. Så låt oss presentera en diagnos av det nuvarande tillståndet för kärnvapenkänsla och vår åsikt om botningen mot bakgrund av den växande internationella freds- och nedrustningsrörelsen.

Forss artikelrubrik hänvisar till Erich Maria Remarques berömda pacifistroman om första världskriget. I slutet av romanen, som skildrar soldaternas fysiska och andliga elände under det långvariga krigskampen på västfronten, dör huvudpersonen av gasförgiftning. Samma dag meddelar krigsbulletinen att det inte finns något nytt att berätta från väst (därav romanens titel: ”All Quiet on the Western Front”). Forss har dock lagt till ett frågetecken i titeln på sin artikel.

För oss finns det inget frågetecken: allt är definitivt inte tyst på kärnkraftsfronten, långt ifrån det! Tvärtom: ett nytt kärnvapenlopp, baserat på ny teknik och där vart och ett av de nu nio kärnvapenstaterna deltar, har redan pågått i flera år. Om denna ständiga galenskap omges av lugn och tystnad beror det på att media har glömt att rapportera om det medan de riktar sin uppmärksamhet mot klimatkrisen.

Men under tiden har en världsomspännande rörelse mot denna globala psykiska sjukdom uppstått och skapat en helt ny situation. Med stöd av den internationella freds- och nedrustningsrörelsen den internationella kampanjen för avskaffande av kärnvapen har en majoritet av världens icke-kärnvapenstater omprövat de otydliga humanitära och ekologiska konsekvenserna av kärnvapenkrig och godkänt fördraget om förbud mot Kärnvapen (TPNW).

Nu ratificerad av över 50 nationer trädde TPNW i kraft den 22 januari i år, en händelse som ignorerades i massmedierna i kärnkraftsstaterna och deras allierade. Denna utveckling förbises helt av Stefan Forss i sin artikel. Och ändå skrevs "TPNW" med osynliga versaler överallt mellan raderna. Och Forss budskap var tydligt: ​​kära läsare, tro inte en minut att något har förändrats med TPNW!

För att förstå denna konstiga frånvaro av till och med ett enda omnämnande av TPNW, måste man överväga världsbilden som odlas och upprätthålls inom kärnkraftsnationernas ”vapenkontroll” -gemenskap. Den samlingen av generaler, diplomater, tanke-tack och vapenindustriell lever i sin egen värld av orwellskt språk.

Ta till exempel ”försvar”. Tja, om kärnvapen stärker vårt ”försvar”, är de uppenbarligen inte galna men rimliga. ”Avskräckande” är ett annat nyckelord, lika viktigt för kärnvapen som ”Gud” för religion. Om du råkar tro på "avskräckande" är kärnvapen inte ett galet men till synes ett mycket rationellt alternativ! ”Paritet” och ”strategisk balans” är andra exempel på ord som tydligen fortfarande är meningsfulla för motståndare till kärnkraftsavskaffande.

För resten av oss har den fortsatta produktionen av nya kärnvapensystem eller "moderniseringen" av de gamla systemen för att nå "paritet" och "balans" på land, till sjöss, i luften och i rymden, länge framträdde som strategisk överdrift och mental obalans. Dessutom, efter 22 januari och ikraftträdandet av TPNW, anses redan upprätthållandet av en kärnvapenarsenal, för att inte tala om att "förbättra" den, vara kriminell av stora delar av världen.

Forss, med avsikt eller inte, stöder en världsbild som accepterar kärnvapen, och gör det genom att göra fel fakta felaktiga, och alla felaktiga på samma sätt, det vill säga för USA: s regering. Enligt Forss ville Gorbatsjov och Reagan avskaffa kärnvapen. Forss ger inget tips på varför de inte gjorde det. Naturligtvis blev de inte av med alla missiler eftersom Reagan insisterade på att investera i sitt "Star Wars" -schema.

Forss berättar för oss att "Alla USA: s presidenter från Reagan till Barack Obama har kommit överens om att kärnvapens roll efter slutet av det kalla kriget har minskat och att deras enda uppgift är att fungera som avskräckande för krig." Men Dan Ellsbergs bok, Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, dokumenterar det faktum att amerikanska presidenter som har gjort specifika offentliga eller hemliga kärnvapenhot mot andra nationer, som vi känner till, har inkluderat George HW Bush och Bill Clinton, medan andra, inklusive Barack Obama, ofta sa saker som "Alla alternativ är på tabellen ”i förhållande till Iran eller ett annat land.

Forss krediterar Obama för att vilja främja idén om en värld fri från kärnvapen och hävdar att under Obamas tid "bara ett enda bombprojekt skjuts framåt." Men Obamas tal i Hiroshima och på andra håll gjorde det klart att han ville att kärnvapennedrustning bara skulle beaktas i någon framtida generation. Och 2015 stödde Obama framgångsrikt den största nya investeringen i kärnvapen sedan det förmodade slutet av det kalla kriget.

Enligt Forss ville Ryssland avsluta INF och valde därför att bryta mot det. Det är diskutabelt om Ryssland bryter mot det, men inte diskutabelt att Donald Trump avslutade det genom att olagligt dra sig ur det, medan fördraget i sig gav medel för att lösa anklagelserna mot Ryssland genom påträngande inspektioner på plats som stöds av ömsesidig verifiering via satellit. och andra övervakningsmekanismer och en särskild verifikationskommission för att lösa eventuella tvister.

Medan det finns gott om skulder att gå runt, och ingen ursäkt för rysk militarism, verkar västerländska medier irrationellt bestämda att inte förstå att USA skulle hitta en villig partner om de valde att återupprätta INF-, Open Skies- eller ABM-fördragen. och valde att svara på Rysslands förslag om förbud mot rymdvapen eller cyberattacker, och visa ett visst erkännande av Rysslands militära återhållsamhet efter utvidgningen av Nato, installationen av missiler i Rysslands närmaste grannar, beväpningen av Ukraina och iscensättningen av större krigsövning övningar i Europa.