Kära vänner,
Vi har fäst i solidaritet med Guantanamo-fångarna i över 36 timmar nu.
Merparten av idag spenderades på gatorna - från morgonen i Vita huset till eftermiddagen på den brittiska ambassaden och Vatikanens apostoliska munk. Du kan hitta bilder från och med idag Facebook och flickr.
I kväll såg vi en kraftfull film på Fahd Ghazy - Väntar på Fahd. Vi uppmuntrar er alla att ta 11 minuter att titta på det och sedan läs Fahds personliga överklagande.
Gemenskapen som samlats här i DC fortsätter att växa. Vi är ungefär 30 personer som bor i kyrkan, och vårt antal kommer att fortsätta att växa när vi börjar bosätta oss i en viss rytm.
Det finns mycket arbete kvar att göra, och det är bra att samlas i samhället - här i DC och runt om i landet - när vi kämpar tillsammans, att lära oss ... och agera ... och reflektera. Och lär dig ... och agera ... och reflektera.
Fred-
Vittne mot tortyr
KLICKA HÄR FÖR VÅR WASHINGTON, DC-SCHEDULE AV EVENTS
I det här e-postmeddelandet hittar du:
1) DAG 2 - Tisdag 6 januari
2) Vägen till stängning av Guantánamo av Cliff Sloan
VITNESS MOT TORTUR SOCIAL MEDIA
'Gilla oss på facebook: https://www.facebook.com/witnesstorture
Följ oss på Twitter: https://twitter.com/witnesstorture
Inlägg eventuella bilder av dina lokala aktiviteter till http://www.flickr.com/groups/witnesstorture/, och vi kommer att hjälpa till att sprida ordet vidare http://witnesstorture.tumblr.com/
DAG 2 - Tisdag 6 januari
Under vår reflektion på morgonen kom vi ihåg Beth Brockmans uppmaning, igår kväll, att presentera oss själva och sedan nämna någon eller något vi lämnade efter att ha anlänt till DC och ändå bär med oss. Många människor i vår krets talade om att lämna efter sig älskade samhällsmedlemmar. Beth noterade sedan att fångar i Guantanamo på samma sätt har lämnat efter sig nära och kära och att vissa har separerats från sina familjer och samhällen i 13 år.
Innan reflektionscirkeln (och innan solen stod helt upp) gick tio av oss med i Kathy Kelly i ett timmes Skype-samtal med cirka 15 ungdomar i Afghanistan, kända som de afghanska fredsvolontärerna. Flera medlemmar i deras grupp fastade från mat under en 24-timmarsperiod. Trots intermittenta nedbrytningar i internetanslutningen och de viktiga, oroande frågor som togs upp delade vi verkligen värme och förhoppningar, tillsammans med information. En av våra afghanska vänner frågade om det fanns några bevis för att en fånge som torterades gav information som så småningom skyddade människor från skada. Brian Terrell delade att falsk information, som erhållits genom tortyr, användes för att rättfärdiga USA: s "Shock and Awe" -bombning och invasion av Irak.
Vi ser fram emot pågående utbyten. Ett sätt att fortsätta diskussionen är genom att gå med i Globala Dags Lyssnar Skype-konversation som händer på 21st varje månad. Du kan lära dig mer om APV på deras hemsida, Vår resa till leende.
Senare på morgonen deltog vi i en åtgärd i Vita huset, tillsammans med Skolan av Americas Watch, för att konfrontera Mexikos president Peña Nieto om försvinnandet av 43 studenter i Ayotzinapa. Det fanns över 200 personer där, några bar mexikanska flaggor, andra blåste i trumpeter och horn, och allt avvisande statligt våld.
När vår grupp flyttade precis ner på gatan till den mexikanska ambassaden, började underrättelsetjänsten långsamt pressa på oss med visselpipor och bilar och beordrade oss att flytta bort från ambassaden och Vita huset till slutet av kvarteret. När människor motsatte sig tappade åtta av oss från vittnet mot tortyr på knä framför en polisbil och vägrade att flytta. Efter en fredlig konfrontation beslutade polisen att inte gripa oss utan istället bildade en ny linje av polis, bilar och barrikader framför oss för att skilja oss från ambassaden och dölja oss från synen. När Peña Nietos bil kom in i Vita husets grindar gick vi med resten av gruppen för att gå runt kvarteret till Lafayette Park för att fortsätta demonstrationen. Vi stod starka i kylan ytterligare en timme, i solidaritet med Ya me cansé rörelse.
På eftermiddagen passade vi upp i våra orange fångarjackor och huvor och besökte den brittiska ambassaden såväl som Vatikanens påvliga Nuncio. Vid den brittiska ambassaden gick vi med en enda fil och höll skyltar och porträtt till stöd för frigörandet av Shaker Aamer. När vi stod framför ambassaden, bröt vi vår tystnad för att sjunga ett mantra / sång skapat av våra kolleger WAT-fastare, Luke Nephew och Frank Lopez från Peace Poets:
Idag är dagen
Ge Shaker din fulla omfamning
Idag är dagen
Övervinna din tidigare skam
Idag är dagen
Lyft huven och visa ansiktet
Idag är dagen
Rättvisa för mänskligheten
Vid Nuncio levererade vi ett brev där vi påstade påven att erbjuda att acceptera fångarna från Guantanamo i Vatikanstaten, en egen nationalstat. Medan vi stod framför den byggnaden, sjöng vi en annan av Luke och Franks mantra / sånger:
Idag är dagen
Du kan använda de påvliga nycklarna
Idag är dagen
Ta med alla flyktingar
Idag är dagen
Hjälp oss att skapa freden
Idag är dagen
Befrielse och släpp
På kvällen såg vi Väntar på Fahd. Den här filmen berättar historien om Fahd Ghazy, en jemenitisk medborgare som olagligt fängslats i Guantánamo sedan han var 17 år och som nu är 30. Den målar ett levande porträtt av livet som väntar på en man som, trots att han två gånger rensats för att släppas, fortsätter att tappa i Guantanamo, förnekade sitt hem, hans försörjning och sina nära och kära på grund av hans nationalitet. Att se sorgen mot Fahds familjemedlemmar, hans mor, bröder, dotter har rört oss djupt. Vi är galvaniserade för att agera, för att berätta hans historia, för att dela med allmänheten, för att riva ner slöjan för likgiltighet och okunnighet. Om vi för ett ögonblick kan placera oss i Fahds familj, se hans dotter och bröder som våra egna, skulle vi förstå hur kopplade vi alla är till varandra.
Vägen till stängning av Guantánamo
Av CLIFF SLOAN
Januari 5, 2015
WASHINGTON - NÄR jag började som utrikesdepartementets sändebud för att stänga kvarhållningsanläggningen kl Guantánamo Bay, många rådde mig om att framsteg var omöjligt. De hade fel.
Under de två åren innan jag började, juli 1, 2013, överfördes bara fyra personer från Guantánamo. Under de senaste 18 månaderna flyttade vi 39 människor därifrån, och fler överföringar kommer. Befolkningen i Guantánamo - 127 - är på sin lägsta nivå sedan anläggningen öppnades i januari 2002. Vi arbetade också med kongressen för att ta bort onödiga hinder för utländska överföringar. Vi inledde en administrativ process för att granska statusen för fångar som ännu inte godkänts för överföring eller formellt anklagats för brott.
Samtidigt som det har funnits zigs och zags, har vi gjort stora framsteg. Vägen till att stänga Guantánamo under Obama-administrationen är klar, men det kommer att kräva intensiva och varaktiga åtgärder för att avsluta jobbet. Regeringen måste fortsätta och påskynda överföringarna av de som godkänts för frigivning. Administrativ granskning av de som inte godkänts för överföring måste påskyndas. Det absoluta och irrationella förbudet mot överföringar till Förenta staterna för något syfte, inklusive internering och åtal, måste ändras eftersom befolkningen reduceras till en liten kärna av fångar som inte säkert kan överföras utomlands. (Tio fångar till exempel står inför straffrättsliga anklagelser inför militära uppdrag den kongressen inrättades i stället för vanliga domstolar.)
Skälen för att stänga Guantánamo är mer övertygande än någonsin. Som en högt säkerhetsansvarig från en av våra allvarligaste allierade mot terrorism (inte från Europa) en gång sa till mig: "Den största enskilda åtgärden som USA kan vidta för att bekämpa terrorism är att stänga Guantánamo." Jag har sett första gången vägen in som Guantánamo skadar och skadar livsviktiga säkerhetsrelationer med länder runt om i världen. Den iögonfallande kostnaden - cirka 3 miljoner dollar per fånge förra året, jämfört med ungefär $ 75,000 vid ett "supermax" -fängelse i USA - tappar viktiga resurser.
Amerikaner från hela spektrumet är överens om att stänga Guantánamo. President George W. Bush kallade det ”ett propagandaverktyg för våra fiender och en distraktion för våra allierade.” Kenneth L. Wainstein, som gav råd till Bush om hemlandssäkerhet, sa att hålla anläggningen öppen inte var ”hållbar.”
Under 18 månader på statsdepartementet blev jag ibland frustrerad av oppositionen mot att stänga anläggningen i kongressen och i några hörn av Washington. Det återspeglar tre grundläggande missuppfattningar som har hindrat processen.
För det första är inte varje person på Guantánamo en fortsatt fara. Av 127-individerna där (från en topp på nära till 800) har 59 "godkänts för överföring." Detta innebär att sex organ - försvarsdepartementet, hemlandsäkerhet, rättvisa och stat samt de gemensamma stabscheferna och direktören för nationell underrättelse - har enhälligt godkänt personen för utsläpp baserat på allt känt om individen och risken som han utgör. För de flesta av de godkända fattades detta stränga beslut för ett halvt decennium sedan. Nästan 90 procent av de godkända kommer från jemen, där säkerhetssituationen är farlig. De är inte "de värsta av de värsta", utan snarare människor med den värsta turen. (Vi har nyligen återskapat flera jemenier i andra länder, första gången någon jemenier hade överförts från Guantánamo på mer än fyra år.)
För det andra citerar motståndare mot att stänga Guantánamo - inklusive före detta vice ordförande Dick Cheney - en 30 procents recidivism bland tidigare fångar. Detta påstående är djupt bristfälligt. Den kombinerar de "bekräftade" att ha varit med i fientliga aktiviteter med de "misstänkta." Att fokusera på den "bekräftade" snittar procenten nästan i hälften. Dessutom har många av de "bekräftade" dödats eller återupptagits.
Det viktigaste är att det är en stor skillnad mellan de som överfördes före 2009, när president Obama beordrade den intensiva granskningsprocessen av de sex organen och de som överfördes efter den granskningen. Av de fångar som överförts under denna administration har mer än 90 procent inte misstänkt, mycket mindre bekräftat, för att ha begått någon fientlig verksamhet efter deras frisläppande. Andelen fångar som överfördes efter Obama-tidens granskning och sedan visat sig ha bedrivit terrorist- eller upprorisk verksamhet är 6.8 procent. Även om vi vill att antalet ska vara noll, motiverar den lilla andelen inte i evighet att den överväldigande majoriteten av fångarna, som därefter inte gör något fel.
För det tredje är ett vanligt intryck att vi inte kan hitta länder som kommer att acceptera fångar från Guantánamo. En av de lyckligaste överraskningarna av min tjänstgöring var att detta inte är fallet. Många länder, från Slovakien och Georgien till Uruguay, har varit villiga att tillhandahålla hem för individer som inte kan återvända till sina egna länder. Stöd från organisationen för amerikanska stater, Vatikanen och andra religiösa organisationer och människorättsorganisationer har också varit till hjälp.
Jag ifrågasätter inte motiven för dem som motsätter sig ansträngningarna för att stänga Guantánamo. Vissa begränsas av en överflöd av försiktighet och vägrar att lita på de omfattande säkerhetsöversyner som finns. Andra hindras av en föråldrad bild av risken som många av de kvarvarande fångarna utgör. En tredje grupp inser inte att den djupa fläcken på vår ställning i världen är farligare än någon person som godkänts för överföring. Dessa farhågor, dock väl avsedda, kollapsar i bländningen av en noggrann undersökning av fakta.
Vägen till stängning av Guantánamo är tydlig och väl upplyst. Vi närmar oss nu 13-årsjubileet för öppnandet av fängelsefaciliteten Guantánamo. Att fängsla män utan åtal för detta länge - av vilka många har godkänts för överföring under nästan hälften av sin fängelse - är inte i linje med det land vi strävar efter att vara.
Cliff Sloan, en advokat, var det statliga departementet speciell sändebud för att stänga Guantánamo fram till december 31.
