Jag har alltid varit entusiastisk i mitt stöd till fredsförhandlingar, som alltför ofta har försummats i interna och internationella konflikter. Men det är klart att den internationella konferensen om Syrien som höll sitt första möte i Wien den 30 oktober är en skenkonferens som inte är kapabel att leverera några fredsförhandlingar, och att Obama-administrationen visste det mycket väl från början.

Administrationen hyllade det faktum att Iran var inbjuden att delta i konferensen, till skillnad från den tidigare FN-sponsrade sammankomsten om Syrien i januari och februari 2014. Den olyckliga konferensen hade uteslutit Iran på insisterande av USA och dess sunnitiska allierade, även om flera stater utan den minsta kapacitet att bidra med något till en fredsuppgörelse – liksom Vatikanen – var bland de 40 icke-syriska inbjudna deltagarna.

Irans deltagande i Wienkonferensen är ett positivt steg. Ändå präglades konferensen av en ännu mer grundläggande absurditet: ingen av de syriska parterna i kriget var inbjudna. Samtalen 2014 hade åtminstone representanter för Assad-regimen och några av den väpnade oppositionen. Den uppenbara innebörden av det beslutet är att de externa beskyddarna för de syriska parterna – särskilt Ryssland, Iran och Saudiarabien – förväntas gå mot konturerna av en uppgörelse och sedan använda sin inflytande med kunderna för att tvinga fram avtalet.

Vietnammodellen

Tanken på att hoppa över de syriska parterna i konflikten genom att låta en utomstående makt förhandla fram ett fredsavtal på uppdrag av sina klienter är helt logisk i abstraktet. Det klassiska fallet med ett sådant arrangemang är USA:s förhandling om Parisavtalet med nordvietnameserna i januari 1973 för att avsluta USA:s krig i Vietnam. Den USA-stödda Thieu-regimens totala beroende av USA:s hjälp och den amerikanska militärens tyngd i Vietnam säkerställde Thieus påtvingade acceptans av arrangemanget.

Men det bör också noteras att arrangemanget inte avslutade kriget. Thieu-regimen var ovillig att följa varken en vapenvila eller en politisk uppgörelse, och kriget fortsatte i två år till innan en stor nordvietnamesisk offensiv avslutade det 1975.

Ännu viktigare med tanke på tillämpligheten av modellen för det syriska kriget är den skarpa skillnaden mellan USA:s intresse av att förhandla över huvudet på sin vietnamesiska klient och de iranska och ryska intressena med avseende på den syriska regeringen. USA förhandlade för att ta sig ur ett valkrig som det startade, precis som Irak, i den felaktiga tron ​​att dess dominerande makt garanterade kontroll över situationen och där det tvingades sluta av inrikespolitiska påtryckningar. Iran, å andra sidan, utkämpar ett krig i Syrien som det anser vara avgörande för dess säkerhet. Och Rysslands politiska och säkerhetsmässiga intressen i Syrien kan vara mindre tydliga, men det har inte heller något incitament att gå med på en uppgörelse som skulle riskera en seger för terrorismen i Syrien.

Förmörkelse av den "moderata" oppositionen

Utsikterna att leverera anti-Assad-styrkorna i en uppgörelse är ännu dystrare. Om de USA-stödda oppositionsstyrkorna som står inför den syriska regimen och dess utländska allierade hade tillräckligt med makt för att hota regimen kan det vara en objektiv grund för fredsförhandlingar. Obama-administrationen har försökt skapa intrycket av att de "moderata" styrkorna – alltså de som är villiga att arbeta med USA – är den primära militära oppositionen mot Assad-regimen. I verkligheten har emellertid dessa "moderata" styrkor antingen absorberats av eller blivit allierade med jihadisterna från al-Nusrafronten och dess allierade.

Den dramatiska förändringen i karaktären av den väpnade oppositionen mot Assad var först uppenbar i september 2013. Det var då de tre stora "moderata" islamistiska brigaderna anslöt sig oväntat med al-Nusrafrontens allierade i opposition till Syrian National Coalition, som hade bildats i Doha i november 2012 under påtryckningar från USA och dess Gulfallierade.

Förändringen mot jihadistisk dominans av kriget mot Assadregimen accelererade mellan november 2014 och mars 2015 när Syriens revolutionära front och Harakat al-Hazm grupper, de två huvudsakliga rebellgrupperna som hade fått vapen från CIA eller saudierna, attackerades och absorberades mestadels av al-Nusrafronten.

Det skiftet har uppenbara konsekvenser för möjligheten till en förhandlingslösning. Vid FN:s sändebud Lakhdar Brahimis konferens i Genève II i januari 2014 var de enda oppositionsgrupperna vid bordet de som representerades av den USA-stödda syriska nationella koalitionen, som ingen tog på allvar som representerande något militärt hot mot regimen. Saknade på konferensen var den självutnämnda Islamiska staten och al-Qaida-franchisen i Syrien, al-Nusrafronten och dess allierade, som utgjorde ett sådant hot.

Nusras fientlighet mot samtal

Men varken Islamiska staten eller de Nusra-frontledda islamisterna var intresserade av en fredskonferens. Den militära chefen för Islamiska fronten, som domineras av en nära allierad till al-Nusra, Ahrar al-Sham, förklarade att han skulle överväga varje rebelltrupps deltagande i fredssamtalen som "förräderi".

Vad i Obama-administrationen har sagt den vill se att komma fram från Wienkonferensen är en "färdplan" för en maktövergång. Administrationen har dessutom gjort klart att den vill bevara den syriska statens institutioner, inklusive den syriska militära strukturen. Men både Islamiska staten och den al-Qaida-ledda koalitionen är sekteristiska sunniextrema organisationer som inte har dolt sin avsikt att ersätta Assad-regimen med en islamisk stat som inte har några spår av den befintliga statsapparaten.

Assadregimen har därför uppenbarligen inget incitament att ens antyda någon flexibilitet i kravet på Assads avgång från Syrien, när den vet att det inte finns någon möjlighet till någon vapenvila eller uppgörelse med Islamiska staten och al-Nusrafronten. På samma sätt kommer sannolikt varken ryssarna eller iranierna att tvinga Assads hand i frågan enbart för att förhandla med det svagaste elementet i den väpnade oppositionen.

USA:s falska berättelse om Syrien

Obama-administrationens beslutsfattare verkar ändå fast beslutna att inte tillåta obehagliga verkligheter att störa dess propagandalinje om Syrien, vilket är att det är upp till Ryssland och Iran att ta hand om problemet genom att på något sätt vrida eftergifter från Assadregimen. Utrikesminister John Kerry föreslog i en intervju med Kazak TV-kanal några dagar efter att Wienkonferensen hade samlats att "sättet att avsluta kriget är att be Assad hjälpa till med en övergång till en ny regering". Ryssland misslyckades med att göra det, och istället "är till för att helt enkelt stödja Assads regim", sa Kerry och tillade att "oppositionen inte kommer att sluta bekämpa Assad".

Det är tveksamt att Kerry misstar en sådan uppenbart propagandistisk ståndpunkt för de mycket mer svårlösta syriska politisk-militära verkligheterna. Men det är inte politiskt bekvämt att erkänna de realiteterna. Det skulle inbjuda till oönskade frågor om administrationens beslut 2011 att anpassa sin politik till Syrienhökarna i Riyadh, Doha och Istanbul som var så inställda på regimförändringar i Syrien att de inte bara var likgiltiga för den jihadistiska uppbyggnaden i Syrien utan såg det som ett användbart verktyg för att bli av med Assad.

Nu är priset för Obamas ödesdigra politisk-diplomatiska strategi en skenfredskonferens som vilseleder resten av världen om bristen på någon realistisk lösning på kriget.

- Gareth Porter är en oberoende undersökande journalist och vinnare av 2012 års Gellhornpris för journalistik. Han är författare till den nyligen publicerade Manufactured Crisis: The Untold Story of the Iran Nuclear Scare.