Från boklanseringen av Tunanders bok ”Det svenska ubåtskriget” 2019, på NUPI med (från vänster) Ola Tunander, Pernille Rieker, Sverre Lodgaard och Vegard Valther Hansen. (Foto: John Y. Jones)
Av forskningsprofessor emeritus vid Prio, Ola Tunander, Moderna tider, Ny tid, Whistleblower-tillägg, 6 mars 2021
Forskare som ifrågasätter legitimiteten i USA: s krig tycks uppleva att de kastas bort från sina positioner inom forsknings- och medieinstitutioner. Exemplet som presenteras här är från Institutet för fredsforskning i Oslo (PRIO), en institution som historiskt sett har haft forskare kritiska mot aggressionskrig - och som knappast kan märkas kärnvapenvänner.
En forskare sägs söka objektivitet och sanning. Men han eller hon lär sig att välja sina forskningsämnen och komma fram till slutsatser i enlighet med vad myndigheter och ledning förväntar sig, och detta trots att den akademiska friheten kodifieras i Norge genom ”friheten att uttrycka sig offentligt”, ”friheten att främja nya idéer” och ”friheten att välja metod och material”. I dagens samhälleliga diskurs tycks yttrandefriheten reduceras till rätten att kränka andra människors etnicitet eller religion.
Men yttrandefrihet borde handla om rätten att granska makten och samhället. Min erfarenhet är att möjligheten att uttrycka sig fritt som forskare har blivit alltmer begränsad under de senaste 20 åren. Hur hamnade vi här?
Det här är min historia som forskare. I nästan 30 år arbetade jag på Fredsforskningsinstitutet Oslo (TIDIGARE), från 1987 till 2017. Jag blev seniorforskare efter att ha avlagt doktorsexamen 1989 och ledde Institutets program för utrikes- och säkerhetspolitik. Jag fick min professur 2000 och skrev och redigerade ett antal böcker om internationell politik och säkerhetspolitik.
Efter Libyenkriget 2011 skrev jag en bok på svenska om detta krig, om hur västerländska bombplan samordnade operationer med islamistiska rebeller och markstyrkor från Qatar för att besegra den libyska armén. (Jag skrev en annan bok om Libyenkriget på norska, utgiven 2018.) Västländer var allierade med radikala islamister, precis som i Afghanistan på 1980-talet. I Libyen genomförde islamister etnisk rensning av svarta afrikaner och begick krigsförbrytelser.
Å andra sidan hävdade media att Muammar Gaddafi bombade civila och planerade ett folkmord i Benghazi. USA:s senator John McCain och utrikesminister Hillary Clinton pratade om "ett nytt Rwanda". Idag vet vi att detta var ren desinformation eller snarare desinformation. I en särskild rapport från 2016 avvisade det brittiska underhusets utrikesutskott alla anklagelser om regeringsstyrkornas våld mot civila och hot om folkmord. Det fanns inga bevis för detta. Kriget visade sig vara ett "angreppskrig", med andra ord "det värsta av alla brott", för att citera Nürnbergtribunalen.
Nekad boklansering
Jag lanserade min svenska Libyen-bok i Stockholm i december 2012 och planerade ett liknande seminarium på PRIO i Oslo. Min kollega Hilde Henriksen Waage hade precis lanserat sin bok Konflikt och stormaktspolitik i Mellanöstern för en fullsatt sal på PRIO. Jag gillade konceptet och bestämde mig för att tillsammans med vår kommunikationschef och min närmaste chef hålla ett liknande PRIO-seminarium om min bok Libyenkrigets geopolitik (Libyenkrigets geopolitik). Vi bestämmer datum, plats och format. En tidigare chef för den norska underrättelsetjänsten, general Alf Roar Berg, gick med på att kommentera boken. Han hade erfarenhet från Mellanöstern och tio års erfarenhet från toppbefattningar inom underrättelsetjänsten under 1980- och 1990-talen. Bergs motsvarighet i USA var chefen för CIA Robert Gates, som 2011 var försvarsminister. Han hade även besökt Berg i Oslo.
Gates var en kritiker av Libyenkriget i konflikt med utrikesminister Hillary Clinton. Hon hade till och med satt stopp för US Africa Command's framgångsrika förhandlingar med den libyska regeringen. Hon ville inte ha förhandlingar, utan krig, och hon fick president Barack Obama inblandad i detta. På frågan om amerikanska styrkor skulle delta, svarade Gates: "Inte så länge jag är i det här jobbet." Kort därefter meddelade han sin avgång. Alf Roar Berg hade varit lika kritisk som Gates.
Men när PRIO:s dåvarande direktör, Kristian Berg Harpviken, informerades om mitt Libyenseminarium, reagerade han skarpt. Han föreslog istället ett "internt seminarium" eller en panel "om den arabiska våren", men han ville inte ha ett offentligt seminarium om boken. Han ville inte förknippas med en kritisk bok om kriget, men ännu viktigare: han ville knappast ha en kritik av utrikesminister Hillary Clinton eller av hennes markstyrkor från Qatar, som hade spelat en avgörande roll i kriget. Harpviken hade fört samtal på PRIO med Qatars utrikesminister. Och Clintons man i Oslo, ambassadör Barry White, hade varit gäst på PRIO-direktörens privata födelsedagsfest.
PRIO etablerat i USA
PRIO hade också etablerat Peace Research Endowment (PRE) i USA. Styrelsen bestod av president Bill Clintons chef för centralkommando, general Anthony Zinni. Han hade lett bombningen av Irak 1998 (Operation Desert Fox). Parallellt med att han innehade styrelseposten i PRE var han styrelseordförande i USA för den kanske mest korrupta vapentillverkaren i världen, BAE Systems, som redan på 1990-talet hade gett saudiska prinsar mutor i storleksordningen 150 miljarder norska kronor till dagens penningvärde.
Ordföranden för PRIO-etablerade PRE var president Clintons underminister i armén Joe Reeder, som hade hjälpt till att finansiera Hillary Clintons presidentkampanj. Han hade suttit i styrelsen för US National Defense Industrial Association och redan samma månad som Irakkriget började var han engagerad i att få kontrakt i Irak. Han hade haft en central juridisk position för ett lobbyföretag som 2011 marknadsförde rebellernas Libyenkrig.
Det kan tyckas ha funnits ett samband mellan PRIO:s ovilja att kritisera kriget i Libyen och PRIO:s anknytning till familjen Clintons militärindustriella nätverk. Men i PRE:s styrelse ingick också en före detta republikansk guvernör och PRIO-kontakt, David Beasley, nu chef för World Food Program och Nobels fredspristagare för 2020. Han nominerades till denna post av president Trumps tidigare FN-ambassadör Nikki Haley, som liksom Hillary Clinton hade hotat att föra ett "humanitärt krig" mot Syrien. Oavsett förklaring var min undersökning av dessa krig inte populär bland PRIO:s ledning.
Direktör Harpviken beskrev i ett mejl den 14 januari 2013 min svenska bok om Libyenkriget som ”djupt problematisk”. Han krävde en "kvalitetssäkringsmekanism" så att PRIO kunde "förebygga liknande missöden" i framtiden. Även om PRIO fann min Libyen-bok oacceptabel, föreläste jag om Libyenkriget för den årliga GLOBSEC-konferensen i Bratislava. Min motsvarighet i panelen var en av försvarsminister Robert Gates närmaste assistenter. Bland deltagarna fanns ministrar och säkerhetspolitiska rådgivare, som Zbigniew Brzezinski.
Sprider krig till Mellanöstern och Afrika
Idag vet vi att kriget 2011 förstörde Libyen i decennier framöver. Den libyska statens vapen spreds till radikala islamister i hela Mellanöstern och Nordafrika. Mer än tiotusen mark-till-luft-missiler för att skjuta ner flygplan hamnade i händerna på olika terrorister. Hundratals beväpnade krigare och ett stort antal vapen överfördes från Benghazi till Aleppo i Syrien med katastrofala konsekvenser. Inbördeskrigen i dessa länder, i Libyen, Mali och Syrien, var ett direkt resultat av förstörelsen av den libyska staten.
Hillary Clintons rådgivare Sidney Blumenthal skrev att en seger i Libyen skulle kunna öppna vägen för en seger i Syrien, som om dessa krig bara var en fortsättning på de neokonservativa krig som började med Irak och skulle fortsätta med Libyen, Syrien, Libanon och sluta med Iran. Kriget mot Libyen fick också länder som Nordkorea att intensifiera sitt intresse för kärnvapen. Libyen hade avslutat sitt kärnvapenprogram 2003 mot garantier från USA och Storbritannien att inte attackera. Ändå attackerade de. Nordkorea insåg att amerikansk-brittiska garantier var värdelösa. Libyenkriget blev med andra ord en drivkraft för spridningen av kärnvapen.
Man kan fråga sig varför PRIO, med forskare som historiskt sett varit kritiska till alla anfallskrig och knappast har tillhört kärnvapnens nära vänner, nu försöker stoppa en kritik av ett sådant krig och samtidigt alliera sig med den mer problematiska delen av det militärindustriella komplexet?
Men denna utveckling kan spegla en generell anpassning inom forskarvärlden. Forskningsinstituten måste finansieras och från omkring år 2000 har forskare ålagts att säkra sin egen finansiering. Sedan fick de också anpassa sin forskning och slutsatser till finansiärerna. Under PRIO-luncherna verkade det viktigare att diskutera hur man finansierade projekt än att diskutera egentliga forskningsfrågor.
Men jag tror också att det finns andra, speciella, orsaker till PRIO:s radikala förändring.
"Bara krig"
För det första har PRIO under det senaste decenniet i allt högre grad engagerat sig i frågan om "rättvist krig", där Journal of Military Ethics är centralt. Tidskriften har redigerats av Henrik Syse och Greg Reichberg (som också satt i PRE-styrelsen). Deras tänkande är baserat på Thomas Aquinas idé om "rättvist krig", ett begrepp som också är betydelsefullt i president Barack Obamas mottagandetal för Nobels fredspris för 2009.
Men varje krig söker en "humanitär" legitimering. 2003 hävdades det att Irak hade massförstörelsevapen. Och i Libyen 2011 sades det att Muammar Gaddafi hotade med folkmord i Benghazi. Men båda var exempel på grov desinformation. Dessutom är konsekvenserna av ett krig naturligtvis omöjliga att förutse. Termen "rättvist krig" har använts sedan 2000 för att legitimera flera anfallskrig. I alla fall har detta haft katastrofala resultat.
1997 frågade PRIO:s dåvarande direktör Dan Smith mig om vi skulle anlita Henrik Syse, en välkänd norsk konservativ profil. Jag kände Syses handledare för hans doktorsexamen och ansåg att det var en bra idé. Jag trodde att Syse kunde ge större bredd till PRIO. Jag hade då ingen aning om att detta, tillsammans med de punkter jag argumenterar för nedan, så småningom skulle utesluta något intresse för realpolitik, militär avspänning och avslöjande av militär-politisk aggression.
"Demokratisk fred"
För det andra PRIO-forskare kopplade till Journal of Peace Research hade utvecklat tesen om "demokratisk fred". De trodde att de kunde visa att demokratiska stater inte för krig mot varandra. Det blev dock tydligt att det var upp till angriparen, USA, att definiera vem som är demokratisk eller inte, som Serbien. Kanske var USA inte så demokratiskt i sig. Kanske var andra argument mer framträdande, som ekonomiska band.
Men för de nykonservativa kom tesen om "demokratisk fred" att legitimera varje anfallskrig. Ett krig mot Irak eller Libyen skulle kunna "öppna upp för demokrati" och därmed för fred i framtiden, sa de. En eller annan forskare vid PRIO stödde också denna idé. För dem var idén om ”rättvist krig” förenlig med tesen om ”demokratisk fred”, vilket i praktiken ledde till tesen att västvärlden skulle tillåtas rätten att ingripa i icke-västliga länder.
Destabilisering
För det tredje var flera PRIO-anställda influerade av den amerikanske forskaren Gene Sharp. Han arbetade för ett regimskifte genom att mobilisera för massdemonstrationer för att störta "diktaturer". Sådana "färgrevolutioner" hade stöd av USA och var en form av destabilisering riktad främst mot länder som var allierade med Moskva eller Peking. De tog inte hänsyn till i vilken utsträckning en sådan destabilisering kunde utlösa en global konflikt. Sharp var vid ett tillfälle PRIO-ledningens favorit till Nobels fredspris.
Sharps grundtanke var att med diktatorn och hans folk avsatt skulle dörren till demokrati öppnas. Det visade sig att detta var ganska förenklat. I Egypten ska Sharps idéer ha spelat en roll i den arabiska våren och för Muslimska brödraskapet. Men deras övertagande visade sig eskalera krisen. I Libyen och Syrien hävdades det att fredliga demonstranter motsatte sig diktaturens våld. Men dessa demonstranter hade "stödts" från dag ett av det militära våldet från islamistiska upprorsmän. Medias stöd för upproren konfronterades aldrig av institut som PRIO, vilket fick katastrofala konsekvenser.
PRIOs årliga konferens
För det fjärde har PRIO:s deltagande i internationella fredsforskningskonferenser och Pugwash-konferenser på 1980- och 1990-talen ersatts av deltagande i framför allt amerikanska statsvetenskapliga konferenser. Den stora, årliga konferensen för PRIO är just nu International Studies Association (ISA) konvention, som hålls årligen i USA eller Kanada med mer än 6,000 1959 deltagare – främst från USA, men även från europeiska och andra länder. ISA:s president väljs på ett år och har varit amerikansk sedan 2008 med några få undantag: 2009–XNUMX var PRIO:s Nils Petter Gleditsch president.
Forskare vid PRIO har också varit knutna till universitet och forskningsinstitut i USA, såsom Brookings Institution och Jamestown Foundation (etablerad i
1984 med stöd av dåvarande CIA-direktören William Casey). PRIO har blivit allt mer "amerikansk" med många amerikanska forskare. Jag skulle vilja tillägga att det norska institutet för internationella frågor ( NUPI ), å andra sidan, är mer "europeisk".
Från Vietnam till Afghanistan
För det femte är utvecklingen på PRIO en fråga om generationsskillnader. Medan min generation upplevde 1960- och 1970-talens USA-initierade kupper och bombningar av Vietnam och dödandet av miljontals människor, präglades PRIOs senare ledarskap av det sovjetiska kriget i Afghanistan och av USA:s stöd till islamiska upprorsmän i kampen mot Sovjetunionen. I början av 1990-talet hade PRIO:s senare direktör Kristian Berg Harpviken varit ledare för den norska Afghanistankommittén i Peshawar (i Pakistan nära Afghanistan), där hjälporganisationer på 1980-talet levde sida vid sida med underrättelsetjänster och radikala islamister.
Hillary Clinton hävdade 2008 att det hade funnits ett politiskt samförstånd i USA på 1980-talet för att stödja radikala islamister – precis som hon stödde islamisterna i Libyen 2011. Men på 1980-talet var det ännu inte känt att USA med CIA låg bakom kriget i Afghanistan genom deras stöd till upproren 1979 i juli och upproren i juli. deras allierade i Kabul. På så sätt fick USA "möjligheten att ge Sovjetunionen dess Vietnamkrig", för att citera president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski (se även senare försvarsminister Robert Gates). Brzezinski hade själv varit ansvarig för operationen. På 1980-talet var det inte heller känt att hela den sovjetiska militärledningen hade varit motståndare till kriget.
För den nya generationen vid PRIO sågs USA och islamiska upprorsmän som allierade i konflikten med Moskva.
Maktens realiteter
Jag skrev min doktorsavhandling på 1980-talet om USA:s sjöfartsstrategi och nordeuropeisk geopolitik. Den gavs ut som en bok 1989 och fanns på läroplanen vid US Naval War College. Kort sagt, jag var en forskare som insåg "maktens realiteter". Men strikt normativt såg jag redan i början av 1980-talet en möjlighet till avspärrning mellan stormaktsblocken som Willy Brandt, och senare Olof Palme i Sverige, såg det. Efter det kalla kriget diskuterade vi med diplomater om att hitta en praktisk lösning på den öst-västliga klyftan i norra. Detta ledde till det som blev Barentsregionsamarbetet.
1994 samredigerade jag en engelsk bok med titeln Barentsregionen, med bidrag från forskare och Norges utrikesminister Johan Jørgen Holst och hans ryske kollega Andrei Kosyrev – med ett förord av tidigare utrikesminister Thorvald Stoltenberg. Jag skrev och redigerade också böcker om europeisk utvecklings- och säkerhetspolitik, och deltog i konferenser och föreläste över hela världen.
Min bok om europeisk geopolitik 1997 fanns på läroplanen vid Oxford University. Jag deltog som civil expert i Sveriges officiella ubåtsutredning 2001, och efter mina böcker om ubåtsverksamhet 2001 och 2004 spelade mitt arbete en central roll för den officiella danska rapporten Danmark under det kalla kriget (2005). Den hänvisade till mina, och CIA:s chefshistoriker Benjamin Fischers, böcker och rapporter, som de viktigaste bidragen till förståelsen av president Reagans program för psykologiska operationer.
Min nya "ubåtsbok" (2019) lanserades i februari 2020 på NUPI, inte på PRIO, med kommentarer från tidigare direktören vid båda institutionerna, Sverre Lodgaard.
Eventuell forskningschef
Efter min utnämning som forskningsprofessor (Forskare 1, motsvarande två doktorsgrader) 2000 skrev jag böcker och artiklar och utvärderade artiklar för Kennedy School of Government vid Harvard University och Royal United Service Institute. Jag satt i den rådgivande kommittén för en tidskrift vid London School of Economics och i styrelsen för Nordic International Studies Association. 2008 sökte jag den nya tjänsten som forskningschef på NUPI. Direktör Jan Egeland hade inte de akademiska meriter som krävs. En internationell kommitté tillsattes för att utvärdera de sökande. Den fann att endast tre av dem var kvalificerade för tjänsten: en belgisk forskare, Iver B. Neumann vid NUPI, och jag själv. Neumann fick så småningom denna position – som en av de mest kvalificerade forskarna i världen inom "International Relations Theory".
Ironiskt nog, medan jag utvärderades som kvalificerad att leda all forskning vid Norska Utrikespolitiska institutet, ville min chef på PRIO tvinga på mig en "akademisk handledare". Erfarenheter som denna kommer sannolikt att avskräcka de flesta från alla typer av kritiskt arbete.
Forskning är noggrant arbete. Forskare utvecklar vanligtvis sina manuskript utifrån kommentarer från kvalificerade kollegor. Manuskriptet skickas sedan till en akademisk tidskrift eller förlag, som låter sina anonyma referenter avslå eller godkänna bidraget (genom "peer reviews"). Detta kräver vanligtvis ytterligare arbete. Men denna noggranna akademiska tradition räckte inte för PRIO:s ledning. De ville kolla allt jag skrev.
En artikel i Modern Times (Ny Tid)
Den 26 januari 2013 kallades jag till direktörens kontor efter att ha haft en opinering om Syrien i tryck i norska veckotidningen Ny Tid (Modern Times). Jag hade citerat FN:s särskilda sändebud till Syrien, Robert Mood, och FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, som hade sagt att säkerhetsrådets 5 permanenta medlemmar alla hade kommit överens om "en politisk uppgörelse i Syrien" den 30 juni 2011, men väststaterna hade saboterat det "vid det efterföljande mötet" i New York. För PRIO var det oacceptabelt att jag citerade dem.
Den 14 februari 2013 bad PRIO mig i ett e-postmeddelande att acceptera "kvalitetssäkringsåtgärder [som] avser alla tryckta publikationer, inklusive kortare texter som up-eds [sic]". Jag skulle tilldelas en person som skulle granska både mina akademiska uppsatser och op-eds innan de skickades ut ur huset. Det handlade de facto om att skapa en position som "politisk officer". Jag måste erkänna att jag började få svårt att sova.
Däremot fick jag stöd från professorer i flera länder. Det norska fackförbundet (NTL) sa att det inte går att ha en exklusiv regel för endast en anställd. Men detta engagemang att kontrollera allt jag skrev, var så starkt att det bara kan förklaras av trycket från amerikanerna. En kandidat till positionen som nationell säkerhetsrådgivare till president Ronald Reagan, lät mig i otvetydiga termer veta att det jag hade skrivit "skulle få konsekvenser" för mig.
Tiden som följde visade sig vara bisarr. Närhelst jag skulle hålla en föreläsning för säkerhetspolitiska institutioner kontaktades dessa institutioner omedelbart av vissa personer som ville stoppa föreläsningen. Jag lärde mig att om du ställer frågor om legitimiteten i USA:s krig kommer du att pressas ut från forsknings- och medieinstitutioner. USA:s mest kända kritiska journalist Seymour Hersh knuffades ur The New York Times och sedan ut ur New Yorker. Hans artiklar om My Lai-massakern (Vietnam, 1968) och Abu Ghraib (Irak, 2004) fick djupt genomslag i USA. Men Hersh kan inte längre publicera i sitt hemland (se tidigare nummer av Modern Times och detta Whistleblower-bilaga s. 26). Glenn Greenwald, som arbetade med Edward Snowden och som var med och grundade Avlyssningen, trängdes också ut från sin egen tidning i oktober 2020 efter att ha blivit censurerad.
Fackligt stöd
Jag fick en fast anställning på PRIO 1988. Att ha en fast tjänst och stöd från ett fackförbund är nog det viktigaste för alla forskare som vill behålla en viss grad av akademisk frihet. Enligt PRIO:s stadgar har alla forskare «full yttrandefrihet». Men utan ett fackförbund som kan backa dig genom att hota med att gå till domstol har den enskilde forskaren lite att säga till om.
Våren 2015 hade PRIOs ledning beslutat att jag skulle gå i pension. Jag sa att detta inte var upp till dem och att jag måste prata med mitt fackförbund, NTL. Min närmaste chef svarade då att det inte spelade någon roll vad facket sa. Beslutet om min pensionering var redan fattat. Varje dag, under en hel månad, kom han in på mitt kontor för att diskutera min pension. Jag insåg att detta skulle vara omöjligt att stå ut.
Jag pratade med en tidigare ordförande i PRIO-styrelsen, Bernt Bull. Han sa att ”du får inte ens tänka på att träffa ledningen ensam. Du måste ta med dig facket». Tack vare ett par kloka NTL-representanter, som förhandlat med PRIO i månader, fick jag ett avtal i november 2015. Vi kom fram till att jag skulle gå i pension i maj 2016 i utbyte mot att fortsätta som forskningsprofessor emeritus "på PRIO" med full tillgång till "dator, IT-support, e-post och tillgång till biblioteket som andra forskare har på PRIO".
I samband med min pensionering arrangerades seminariet «Sovereignty, Subs and PSYOP» i maj 2016 i Oslo. Vårt avtal hade gett mig tillgång till kontorslokaler även efter att jag gick i pension. Under ett möte med direktören den 31 mars 2017 föreslog NTL att mitt kontorskontrakt skulle förlängas till slutet av 2018, då jag nu fått relevant finansiering. PRIO-direktören sa att han var tvungen att rådgöra med andra innan han kunde fatta ett beslut. Tre dagar senare kom han tillbaka efter att ha rest till Washington under helgen. Han sa att en förlängning av kontraktet inte var acceptabelt. Först efter att NTL återigen hotat med rättsliga åtgärder nådde vi en överenskommelse.
