Mark Twains krigsbön

Det var verkligen en glad och nådig tid, och det halvdussin ilska andarna som vågade ogilla kriget och tvivla på dess rättfärdighet fick genast en så sträng och arg varning att de för sin personliga säkerhet skull snabbt krympte utom synhåll och förolämpade inte mer på det sättet. Söndag morgon kom - nästa dag skulle bataljonerna gå till fronten; kyrkan var fylld; volontärerna var där, deras unga ansikten tändes av krigsdrömmar - visioner av akterframryckningen, den ökande farten, den rusande laddningen, de blinkande sablarna, fiendens flykt, tumultet, den omslutande röken, den häftiga jakten, kapitulationen !

Sedan hem från kriget, bronsade hjältar, välkomnade, avgudade, nedsänkta i gyllene hav av härlighet! Hos de frivilliga satt deras kära, stolta, glada och avundade av grannarna och vännerna som inte hade några söner och bröder att sända ut till hedersfältet, där för att vinna för flaggan, eller, om inte, dö den ädlaste av ädla. dödsfall. Tjänsten fortsatte; ett krigskapitel ur Gamla testamentet lästes; den första bönen bads; det följdes av en orgelsprängning som skakade byggnaden, och med en impuls reste sig huset, med glödande ögon och bultande hjärtan, och hällde ut den enorma åkallan:

Gud den hemska! Du som förordnar,
Dundra ditt svärd och blixt ditt svärd!

Sedan kom den "långa" bönen. Ingen kunde minnas liknande för passionerat vädjande och rörande och vackert språk. Bördan av dess bön var att en ständigt barmhärtig och godartad Fader av oss alla skulle vaka över våra ädla unga soldater och hjälpa, trösta och uppmuntra dem i deras patriotiska arbete; välsigna dem, skydda dem i stridens dag och farans stund, bär dem i hans mäktiga hand, gör dem starka och självsäkra, oövervinnerliga i den blodiga uppkomsten; hjälp dem att krossa fienden, ge dem och deras flagga och land oförgänglig ära och ära —

En åldrad främling kom in och rörde sig med långsamma och ljudlösa steg uppför huvudgången, hans ögon fästa på prästen, hans långa kropp klädd i en dräkt som sträckte sig upp till hans fötter, hans huvud bar, hans vita hår fallande i en skummande grå starr till hans axlar, hans sömlösa ansikte onaturligt blekt, blekt till och med hemskt. Med alla ögon som följde honom och undrade, gjorde han sin tysta väg; utan att stanna upp steg han till predikantens sida och stod där och väntade. Med tillslutna lock fortsatte predikanten, omedveten om sin närvaro, sin gripande bön och avslutade den till sist med orden, uttalade i brinnande vädjan: ”Välsigna våra armar, skänk oss segern, Herre och Gud, vår Fader och vår beskyddare. land och flagga!”

Främlingen rörde vid hans arm, vinkade honom att gå åt sidan - vilket den förskräckta ministern gjorde - och tog hans plats. Under några ögonblick betraktade han den trollbundna publiken med högtidliga ögon, i vilka brände ett kusligt ljus; sedan sa han med djup röst:

"Jag kommer från tronen - med ett budskap från den allsmäktige Gud!" Orden slog huset med en chock; om främlingen förstod det gav han ingen uppmärksamhet. "Han har hört sin tjänares bön, din herde, och kommer att ge den om det är din önskan efter att jag, hans budbärare, har förklarat för dig dess innebörd - det vill säga dess fulla betydelse. För det är likt många människors böner, i det att det begär mer än den som uttalar det är medveten om - förutom att han stannar upp och tänker. ”Guds tjänare och din har bett hans bön. Har han pausat och tänkt? Är det en bön? Nej, det är två - den ena uttalad och den andra inte. Båda har nått örat på Honom som hör alla bön, de talade och de outtalade. Begrunda detta - håll det i åtanke. Om du vill vädja om en välsignelse över dig själv, se upp! att du inte utan avsikt samtidigt åberopar en förbannelse över din nästa. Om du ber om regnets välsignelse på din gröda som behöver det, ber du genom den handlingen möjligen om en förbannelse över någon grannes gröda som kanske inte behöver regn och kan skadas av det.

"Du har hört din tjänares bön - den yttrade delen av den. Jag har fått i uppdrag av Gud att sätta ord på den andra delen av den - den delen som pastorn - och även ni i era hjärtan - innerligt bad tyst. Och okunnigt och omedvetet? Gud ge att det var så! Du hörde orden 'Ge oss segern, Herre vår Gud!' Det är tillräckligt. Hela den uttalade bönen är kompakt i de där gravida orden. Fördjupningar var inte nödvändiga. När du har bett om seger har du bett för många onämnda resultat som följer på segern - måste följa den, kan inte låta bli att följa den. På Guds lyssnande ande föll också den outtalade delen av bönen. Han befaller mig att sätta ord på det. Lyssna!

”Herre vår Fader, våra unga patrioter, våra hjärtans avgudar, gå ut i strid – var du nära dem! Med dem – i anden – går vi också ut från den ljuva friden i våra älskade eldstäder för att slå fienden. O Herre vår Gud, hjälp oss att slita deras soldater i blodiga sönder med våra skal; hjälp oss att täcka deras leende fält med de bleka former av deras döda patriot; hjälp oss att dränka kanonernas åska med skriken från deras sårade, som vrider sig i smärta; hjälp oss att ödelägga deras ödmjuka hem med en orkan av eld; hjälp oss att vrida deras oförargliga änkors hjärtan med ofördelaktig sorg; hjälp oss att göra dem utan tak med sina små barn att vandra utan vänskap i deras öde land i trasor och hunger och törst, solens flammor på sommaren och vinterns isiga vindar, nedbruten i andan, sliten av mödan, bönfaller dig om gravens tillflykt och förnekade det -

För vår skull som tillber Dig, Herre, spränger deras hopp, fördärvar deras liv, förlänger deras bittra pilgrimsfärd, gör tunga steg, vattnar vägen med sina tårar, fläckar den vita snön med blodet från deras sårade fötter!

Vi ber det, i kärlekens ande, till Honom som är Kärlekens Källa och som är den ständigt trofasta tillflykten och vän till alla som är hårt drabbade och söker hans hjälp med ödmjuka och ångerfulla hjärtan. Amen.

(Efter en paus.) ”Ni har bett det; om du fortfarande önskar det, tala! Den Högstes budbärare väntar.”

.

Man trodde efteråt att mannen var en galning, eftersom det inte fanns någon mening i det han sa.