Av glädje först
Mount Horeb, Wisconsin. — Bonnie Block, Jim Murphy, Lars och Patty Prip, Mary Beth Schlagheck och jag var på rastområde 10 längs I-90/94, cirka 5 miles söder om Mauston, från kl. 10 till 00 torsdagen den 9 oktober 2014 Vi hade en drönaremodell och en hög med flygblad "6 saker du bör veta om drönare" för att hjälpa oss att nå allmänheten och så att de kan lära sig mer om vad som pågår precis på vägen vid Volk Field Air National Guard Base. Vi var där i solidaritet med andra runt om i landet som en del av "Keep Space for Peace Week" och globala dagar med aktioner mot drönare sponsrade av Code Pink, Know Drones och andra grupper.
Vi valde att lämna broschyrer på just denna rastplats eftersom det är den närmaste Volk Field Air National Guard Base, cirka 20 mil söder om basen. Vi, som Wisconsin Coalition to Ground the Drones and End the Wars, har vakat utanför grindarna till Volk Field i nästan tre år och protesterat mot utbildningen där av piloter som använder Shadow Drones. Vi är vid basen med våra skyltar var fjärdeth Tisdag av månaden från 3: 30-4: 30. På 4: 00 pm runt 100 bilar lämnar basen och kör precis förbi oss och så vi har mycket exponering.
Jim har uppmanat oss att testa flygblad på rastplatsen i ett par år och det visade sig vara ett utmärkt tillfälle för folkbildning. Vi kunde få kontakt med ett riktigt tvärsnitt av Mellanamerika och vi hade en chans att dela ut våra flygblad och prata med folk om vad som händer på Volk Field, såväl som i drönarkrigen utomlands. En hel del människor var mycket stöttande och engagerade i oss. En hel del verkade som om de inte hade så mycket känslor för drönarkrigföring på ett eller annat sätt. Det var ett litet antal människor som var mycket missnöjda över att se oss där och släppte loss med något ganska ovänligt språk.
Strax efter att vi kommit fram till rastplatsen och börjat sätta upp drönaren, kom chefen för rastplatsen ut och sa till oss att vi skulle behöva packa ihop och gå. Vi sa att vi var på allmän egendom och att vi planerade att stanna där till kl. Vi sa också till henne att vi inte skulle blockera någon eller agera hotfullt och vi gav henne ett flygblad. Hon blev upprörd och arg när vi berättade det här och hon sa att om vi inte gick så skulle hon behöva ringa Statspatrullen och hon trodde inte att vi skulle vilja att det skulle gå så långt. Vi svarade att vi skulle vilja att hon ringde Statspatrullen eftersom vi visste att vi hade rätt att vara där. Hon lämnade i ett huff.
Det tog 15 minuter eller så innan en civilklädd tjänsteman klädd i kostym med snygg besättning och ett märke runt halsen närmade sig oss. Han sa att han hade fått höra att det var en störning och han frågade oss om det var någon störning. Jim svarade med att fråga om det såg ut som om det var en störning. Officeren svarade argt att han skulle ställa frågorna och vi skulle svara.
Vi förklarade för honom vad vi gjorde, att vi var på allmän egendom och att det var vår grundlagsenliga rätt att vara där. Vi sa till honom att vi inte blockerade någon och om de inte ville ha ett flygblad tryckte vi inte på det.
Vid det tillfället anlände en uniformerad statspatrullofficer till platsen. Officeren vi pratade med sa att den uniformerade officeren skulle ta över. Efter att de två pratat i flera minuter kom den uniformerade officeren fram och vi berättade för honom vad vi gjorde. Han berättade för oss att vissa människor kanske inte uppskattade vår position, och han sa att om de började säga saker vi inte gillade skulle vi vända andra kinden till. Vi sa till honom att vi utövar ickevåld och är bra på att trappa ned den typen av situationer. Han sa åt oss att ha en bra dag och gick därifrån. Det kändes som att det här var en liten vinst för oss. Det är inte ofta som polisen tillkallas och det slutar med att de säger åt oss att gå vidare och fortsätta med det vi gör.
Flera minuter senare körde en bil från Juneau County Sheriff in på rastplatsen och parkerade. Han pratade inte med oss utan ägnade flera minuter åt att prata med någon i en omärkt polisbil innan de båda körde iväg. Medborgaraktivismen verkade ha vunnit fram för dagen.
Jag vill berätta en historia om en man jag pratade med. När jag gav honom en broschyr sa han att han stödde det vi gör. Men, sa han, hans barnbarn var i militären och använde en kamera för drönarna och han dödade inte barn. (En av våra skyltar sa "Drones dödar barn".) Jag svarade att det finns många oskyldiga människor, inklusive många barn, som dödas av drönareattacker i länder utomlands. Han sa igen att hans barnbarn inte dödade barn. Jag berättade för honom att vi hade en lista med namn på många av de barn som har dödats. Han sa igen att hans barnbarn var en familjefar med fyra barn och att han inte skulle döda barn. Han tillade att han hade varit sjuksköterska och hjälpt till med kirurgi med barn i många år och han visste hur det var för traumatiserade barn och att hans barnbarn inte skulle döda barn.
Den här historien illustrerar verkligen den frånkoppling och förnekelse som pågår i vårt samhälle, om hur mycket vi vill tro att vi är de goda, att vi inte skulle skada andra. Ändå dör människor runt om i världen som ett resultat av vår regerings politik. Det verkar som att det inte finns tillräckligt många som talar emot vad som händer eftersom så många människor vägrar att verkligen se på döden och förstörelsen som vår militär lämnar över hela världen. Det är så mycket lättare att blunda. Jag tror att det här var en genuint bra man som jag pratade med, och det finns så många bra människor som honom. Hur får vi dessa goda människor att vakna upp och gå med i kampen, att kunna erkänna och ta ansvar för de fasor som vår regering, och vi, begår runt om i världen?
Alla vi sex som var där kände att det var en lyckad satsning och vi var alla överens om att vi måste gå tillbaka till rastplatsen där vi kan nå människor som annars inte skulle nås. Det är omöjligt att veta vilken typ av påverkan vi kan ha haft, men vi är hoppfulla att vi berörde några personer.
Vänligen överväg rastplatser nära dig som en möjlig plats för demonstrationer. Vi har inga torg längre. Det är olagligt, åtminstone i Wisconsin, att protestera vid köpcentra eftersom de är privatägda. Det är inte alltid lätt att hitta ett offentligt utrymme där det finns mycket folk, men det här var ett bra test idag och vi upptäckte att polisen inte kommer att försöka hindra oss från att demonstrera på en rastplats i Wisconsin. Men igen, vem vet vad som kan hända nästa gång. Allt jag vet med säkerhet är att vi kommer tillbaka.
