Denna kväll, den 9 februari 2015, frågade en handfull besökare från landet i norr en assistent (eller "instruktions" som jag tar för att vara ett steg under "assistent") professor i filosofi om sina studier och hans undervisningserfarenheter här i Kuba. En i vår grupp gjorde misstaget att fråga om denna filosof tänkte på Fidel som en filosof. Resultatet blev ett nästan Fidellängdssvar som hade lite att göra med filosofi och allt med att kritisera presidenten.
Fidel Castro, enligt denna unge man, hade goda avsikter för över ett halvt sekel sedan, men han blev envis och villig att bara lyssna på rådgivare som sa vad han ville höra. Exempel som erbjöds var ett beslut på 1990-talet att lösa en lärarbrist genom att göra okvalificerade tonåringar till professorer.
När jag frågade om författare som favoriserades av kubanska filosofistudenter, och Slavoj Zizeks namn kom upp, frågade jag om detta överhuvudtaget var baserat på videor av honom, med tanke på bristen på internet. "Åh, men de piratkopierar och delar allt", var svaret.
Detta ledde till en diskussion om de lokala internetmänniskor som har skapat på Kuba. Enligt den här professorn vidarebefordrar människor trådlösa signaler från hus till hus och drar ledningar längs telefonlinjer, och de bevakar sig själv genom att stänga av alla som delar pornografi eller annat oönskat material. Enligt den här mannens uppfattning skulle den kubanska regeringen lätt kunna tillhandahålla internet till många fler människor men väljer att inte göra det av en önskan att bättre kontrollera det. Han själv, sa han, har tillgång till internet via sitt jobb, men använder inte e-post eftersom om han gjorde det skulle han inte ha någon ursäkt för att missa möten som meddelats via e-post.
I morse hade vi träffat Ricardo Alarcon (Kubas ständiga representant i FN i nästan 30 år och senare utrikesminister innan han blev president för National Assembly of People's Power) och Kenia Serrano Puig (en parlamentsledamot och president för Cuban Institute of Friendship with the Peoples eller ICAP, som redan har publicerats den här artikeln).
Varför så lite internet? frågade någon. Kenia svarade att det främsta hindret var USA:s blockad och förklarade att Kuba måste ansluta till internet via Kanada och att det är mycket dyrt. "Vi skulle vilja ha internet för alla", sa hon, men prioriteringen är att tillhandahålla det till sociala institutioner.
USAID, noterade hon, har spenderat 20 miljoner dollar per år för att propagandera för regimändring på Kuba, och USAID ansluter inte alla till internet, utan bara de som de väljer.
Kubaner kan tala emot den kubanska regeringen, sa hon, men många som gör det får betalt av USAID, inklusive mycket lästa bloggare - inte dissidenter, enligt hennes uppfattning, utan legosoldater. Alarcon tillade att Helms-Burton Act förbjöd delning av amerikansk teknologi, men Obama har just ändrat det.
Filosofiprofessorn erkände viss sanning i dessa påståenden, men tyckte att det var ganska ringa. Jag misstänker att det finns lika stor variation i perspektiv på jobbet här som avsiktligt bedrägeri. Medborgaren ser brister. Regeringen ser utländska faror och prislappar.
Ändå är det underbart att höra om människor som lyckas skapa oberoende kommunikationsmedier i vilket land som helst, inklusive ett som länge missbrukats av USA, och ett som får en hel del saker rätt.
En amerikan som har varit på Kuba i många år berättade för mig att regeringen ofta tillkännager policyer och tjänster på tv och i tidningar, men folk tittar inte eller läser, och eftersom det inte finns något sätt att ta reda på saker på en webbplats, hittar de aldrig ut. Detta tycker jag är ett bra skäl för den kubanska regeringen att vilja att alla ska ha internet, och att internet ska användas för att visa världen vad den kubanska regeringen gör när den gör något kreativt eller moraliskt.
Jag försöker hålla saker i perspektiv. Jag har ännu inte hört talas om någon korruption som matchar berättelserna som Bob Fitrakis, en i vår grupp, berättar om politiken i Columbus, Ohio. Jag har inte sett någon stadsdel i så hemsk form som Detroit.
När vi lär oss om det kubanska livets toppar och dalar, och deras möjliga orsaker, blir ett faktum tydligt: den ursäkt som den kubanska regeringen erbjuder för misslyckanden är USA:s embargot. Om embargot skulle upphöra skulle ursäkten säkerligen försvinna – och till viss del skulle det faktiska problemet med största sannolikhet förbättras. Genom att fortsätta embargot ger USA en ursäkt för vad de påstår sig vara emot, på sitt ofta hycklande sätt: begränsningar av press- och yttrandefriheten – eller vad USA uppfattar som ”mänskliga rättigheter”.
Kuba ser förstås rätten till bostad, mat, utbildning, sjukvård, fred etc. också som mänskliga rättigheter.
Inte långt från Capitol-byggnaden, efter modell av US Capitol-byggnaden och – liksom den – under reparationer, köpte jag en kopia av den kubanska konstitutionen. Försök att sätta de två ingresserna sida vid sida. Försök att jämföra innehållet i den kubanska och amerikanska konstitutionen. Man är radikalt mer demokratisk, och det är inte den som tillhör nationen som bombar i demokratins namn.
I USA är Capitol dome en av få saker som någon bryr sig om att reparera. Havanna däremot är fullproppad med reparationsverkstäder för allt man kan tänka sig. De gångbara gatorna med relativt få bilar visar vackra bilar som har reparerats och reparerats och reparerats i decennier. Landets lagar omarbetas genom mycket offentliga processer. Bilar tenderar att vara mycket äldre än lagar, till skillnad från den amerikanska situationen där grundläggande lagar tenderar att föregå moderna maskiner.
Alarcon var mycket positiv till den senaste utvecklingen i relationerna mellan USA och Kuba men varnade för att en ny amerikansk ambassad inte kan arbeta för störtandet av den kubanska regeringen. "Vi kan fördöma den amerikanska polisen som dödar obeväpnade afroamerikanska pojkar," sade han, "men vi har ingen rätt att organisera amerikaner för att motsätta sig det. Att göra det skulle vara ett imperialistiskt tillvägagångssätt.”
På frågan om att återställa egendom till dem som lät beslagta den under revolutionen sa Alarcon att lagen om jordbruksreform från 1959 tillåter det, men USA vägrade att tillåta det. Men, sa han, kubaner har sina egna mycket större anspråk på grund av skador från det illegala embargot. Så allt detta kommer att behöva utarbetas mellan de två länderna.
Är Alarcon orolig för amerikanska investeringar och kultur? Nej, sa han, kanadensare har länge varit de bästa besökarna på Kuba, så nordamerikaner är bekanta. Kuba har alltid piratkopierat amerikanska filmer och visat dem på biografer samtidigt som de visades i USA. Med normala relationer kommer upphovsrättslagar att träda i kraft, sa han.
Varför har USA inte sökt upp Kubas marknad tidigare? För, tror han, vissa besökare kommer oundvikligen att hitta saker av värde i Kubas sätt att styra ett land. Nu kan amerikanska investerare komma till Kuba men kommer att behöva godkännande av regeringen för alla projekt, precis som fallet är i andra latinamerikanska länder.
Jag frågade Kenia varför Kuba behöver en militär, och hon pekade på en historia av amerikansk aggression, men hon sa att Kubas militär är defensiv snarare än offensiv. Den kubanska konstitutionen är också tillägnad fred. Förra året i Havanna, 31 nationer ägnade sig åt fred.
Medea Benjamin föreslår ett sätt på vilket Kuba skulle kunna göra ett enormt uttalande för fred, nämligen genom att förvandla fånglägret Guantanamo till ett internationellt centrum för ickevåldslös konfliktlösning och experiment i hållbart liv. Naturligtvis måste först USA stänga fängelset och ge tillbaka marken.
