Av Stephen M. Osborn
Det var ett sekel sedan denna julafton
Himlen verkade ge soldaterna lov
Även för att ställa sina vapen åt sidan, och i vänskap tro.
Julsånger ringde över den sprängda jorden
Hungriga och trötta drömde båda sidor om hem och eldstad
En ung tysk gick upp ur sitt skyttegrav och gick in i det där ingenmansland
I hans händer var en ljuständ julgran, hans sång var en tyst natt.
Ändå inga skott från väst. Sången var klar, trädet planterat på en skalsprängd stubbe.
Sedan, från båda sidor, gick poliser till trädet och pratade, ett beslut fattades.
Män från båda sidor beslutade att, även om de snart måste döda igen, skulle julen vara en tid för fred.
Längs fronten sattes ett vapenstillestånd, när män träffades, delade sånger, ransoner och sprit, foton av familjer och vänner.
Fotboll var det enda kriget den natten, allierade mot tyskar, och ingen vet vem som "vann".
Natten var fylld av kärlek och brödraskap, mat och snaps, konjak, rom och sång.
När de insåg att de slogs mot "själv", synd att de inte kastade ner sina vapen.
Upp och ner längs fronten kunde det ha spridit sig, trupper som kastade ner sina vapen och marscherat hem.
Att ropa till generalerna, om de verkligen ville ha ett krig, att utkämpa det sinsemellan.
Avslutade fyra år av skräck, innan det knappt hade börjat.
En Response
Här är mina tårar.