Av David Swanson
På torsdagen, i ett politiskt drag mer typiskt för USA än Europa, var en ledamot av det brittiska parlamentet mördade. Hon var en motståndare till Brexit (Storbritannien lämnade Europeiska unionen), och hennes mördare ska ha ropat "Storbritannien först!"
Å ena sidan kan man säga att ett utträde ur EU faktiskt är ett steg bort från våld. Det är många områden, från bankverksamhet till jordbruk till militarism, som motiverar Norge och Island att hålla sig utanför, av alla de rätta skälen, inklusive motstånd mot krigsskapande – som med Sveriges och Schweizs avstånd från Nato. Jag längtade efter Skottlands avgång från Storbritannien i fredens och nedrustningens namn, och såg fram emot att USA:s kärnvapen och NATO skulle sparkas ut ur det vackra landet.
Europeiska unionen har blivit Natos civila arm och expanderar allt närmare Ryssland på USA:s insisterande, som – tro det eller ej – faktiskt inte alls är en europeisk nation. Skulle Norge gå med i EU kan det innebära problem för Norges rättvisa och humana ekonomi. Men Storbritannien? Storbritannien är ett hinder för EU, där på USA:s insisterande, som behöver marionett-vetorätt över alla europeiska steg mot självständighet, fred, miljömässig hållbarhet eller ekonomisk rättvisa. EU:s inflytande på Storbritannien är till stor del till fördel för britterna.
Det finns kanske starkare argument att lämna EU skulle vara ett steg mot våld. Detta är fallet för EU som en modell för fredsskapande. För detta argument hänvisar jag dig till en ny bok av Vijay Mehta som heter Peace Beyond Borders: Hur EU förde fred till Europa och hur export av det skulle få slut på konflikter runt om i världen. Låt mig göra väldigt tydligt att jag tycker att Mehta överdriver sitt fall vilt. Mycket viktigare för att få ett slut på krig i världen, tror jag, är ett antal andra faktorer, de två främsta är: (1) Få de rika länderna, ledda av USA och Europa, att sluta sälja vapen till världen, och ( 2) Få de rika länderna, ledda av USA och Europa, att sluta bomba, invadera och ockupera fattiga länder.
EU:s förmodade 70 år av fred utesluter massivt krigsskapande utomlands, såväl som krig i Jugoslavien. Argumenten för EU:s skapande av fred och välstånd måste förklara norsk och isländsk fred och välstånd som tangentiella effekter av EU:s omloppsbana. Att ge ett Nobelpris till en ledande krigsskapande region i världen, ett pris avsett att finansiera nedrustningsaktivister som ges till EU som kunde finansiera sig själva genom att köpa lite mindre vapen - det var en förolämpning mot världen och mot Alfred Nobels vilja.
Men inom dess rätta räckvidd finns det ändå en viktig poäng att göra. Europa var i århundraden den ledande hotspot för krig såväl som dess ledande exportör. I 71 år utan motstycke har Europa nästan uteslutande varit en exportör av krig. Tanken på ett krig inom Europa är nu nästan otänkbar. Mehta hävdar att vi borde försöka tänka på det, eftersom några smuts snabbt kan få tillbaka det igen. Mehta krediterar EU för att ha gjort freden normal genom 10 mekanismer. Jag skulle naturligtvis lägga till rädsla för kärnvapenförintelsen och kulturella trender bort från krigsacceptans. Men här är mekanismerna:
- Förankrad demokrati och rättsstat
- Ekonomisk vapenvila
- Öppna gränser och mänskliga band
- Mjuk kraft och gemensamma värderingar
- Permanent diskussion, dialog, diplomati
- Ekonomiska incitament och stöd
- Veto och konsensusbyggande
- Motstånd mot yttre påverkan
- Regler, mänskliga rättigheter och mångkultur
- Ömsesidigt förtroende och fredlig samexistens
Mehta hävdar att dessa mekanismer hjälpte till att lösa tvisten i Nordirland, en tvist om Gibraltar och secessionistiska rörelser i Skottland, Spanien och Belgien. (Men även genom Mehtas erkännande böjde EU sig för USA:s önskningar för att underlätta en kupp i Ukraina.) Mehta anser att EU borde förändras, borde befria sig från USA:s inflytande och militarism. Ändå gör han ett starkt argument för kraften i de tio mekanismerna. Och han stärker den med exempel på spirande regionala fackföreningar i andra delar av världen: Afrikanska unionen som håller freden mellan Egypten och Etiopien; Internationella brottmålsdomstolen kommer till god användning av afrikanska nationer; sammanslutningen av sydostasiatiska nationer som påverkar sina medlemmar och blivande medlemmar mot fred; och Union de Naciones Suramericanas utvecklar liknande potential. (Mehtas bok verkar ha skrivits före den senaste kuppen i Brasilien).
LEKTIONER FÖR USA
Överraskande nog är Mehtas råd till USA att inte gå med i en regional allians, utan att återställa makten till de stater som har koncentrerats av den federala regeringen. Mehtas recept är för både internationalism och lokalism. Han håller upp Kanada som en förebild av det senare. Kanadensiska provinser har mycket mer makt och självständighet än USA:s stater. Kaliforniens budget är mindre än 3 procent av den amerikanska regeringens. Ontarios är 46 procent så stort som Kanadas.
Amerikanska stater sänker företagsskatterna för att locka företag, vilket resulterar i mindre budgetar för alla amerikanska delstater. Den federala regeringen tar på sig rollen att vägleda ekonomin, vilket resulterar i militär expansion som ett jobbprogram - det finns inget annat som regeringen är villig att anställa människor att göra än att döda.
Naturligtvis fruktar amerikanska liberaler med rätta rasism och trångsynthet från delstatsregeringar, medan de felaktigt inte bryr sig särskilt mycket om massiv slakt utomlands. Men att ge makt till stater skulle ge makt till demokrati och ta bort den från Wall Street och vapentillverkare. Vissa stater kan göra hemska saker. Andra stater skulle göra otroligt underbara saker. Titta på de stater som just nu blockeras från att tillhandahålla enbetald sjukvård av Obamas företagsboondoggle. Föreställ dig vilket inflytande den första staten som tillhandahåller förskola, högskola, familjeledighet, semester, pension, barnomsorg, transporter och miljömässig hållbarhet skulle ha på de andra 49!
Så USA måste återfederalisera genom att dekoncentrera makten. Den måste också dra näsan ur alla andra delar av jorden än Nordamerika. Storbritannien skulle kunna ge USA en hjälpsam spark utanför dörren genom att rösta för att stanna i EU och att i stället förklara sig självständigt från USA
