Kärnvapenfronten rör på sig / A fronte nuclear está en movemento!

Por Mikael Böök e David Swanson, HBL, Febreiro 6, 2021

Desprácese cara a abaixo, primeiro o sueco publicado no xornal finés HBL, e despois o inglés.

På kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. Om detta fortsatta vansinne omges av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att reportera om det för att i stället rikta uppmärksamhet på klimatkrisen, skriver kärnvapenmotståndarna Mikael Bönök och.

Den här artikeln är inspirado av profesor Stefan Forss Artigo de fondo (HBL Debatt 29.1).

Den nukleära “galenskapen”, som Forss kallar den - vi instämmer helt i denna beskrivning - förtjänar att studeras och analyseras ur olika synvinklar. Låt oss därför ganska kärnvapenvanvettets aktuella fas mot bakgrunden av den växande internationella freds- och nedrustningsrörelsen.

Forss rubrik "På kärnvapenfronten intet nytt?" anspelar på Erich María Remarques berömda pacifistiska roman om första världskriget. I slutet av romanen, som skildrar soldaternas fysiska och andliga misär under det utdragna ställningskriget på västfronten, omkommer huvudpersonen av gasförgiftning. Samma dag meddelar krigsbulletinen att ingenting nytt finns att berätta västerifrån (därav romanens título: “På västfronten intet nytt”). Forss har emellertid lagt till ett frågetecken efter rubriken.

För oss är frågetecknet onödigt: på kärnvapenfronten råder verkligen inget lugn! Tvärtom pågår sedan år tillbaka en ny kapprustningsrunda baserad på nya teknologier. I den deltar var och en av de vid det här laget nio kärnvapenstaterna. Om detta fortsatta vansinne omges av en skenbar stillhet beror det på att medierna har glömt att reportera om det för att i stället rikta uppmärksamhet på klimatkrisen.

Baixo o tempo har en världsomspännande rörelse vuxit fram mot den globala sinnessjukdomen och denna rörelse har redan lyckats förändra läget. Uppbackad av den internationella freds- och nedrustningsrörelsen och dess spjutspets i FN, Internationella kampanjen för avskaffandet av kärnvapnen (ICAN), har en majoritet av världens stater tagit sig en ny funderare över de outsägliga humanitära ochl. Detta har let till att FN: s generalförsamling har godkänt avtalet om ett förbud mot kärnvapen (Tratado sobre a prohibición das armas nucleares, TPNW).

O 22 de xaneiro i år trädde detta avtal i kraft - en händelse som massmedier i kärnvapenländerna och de länder som allierat sig med dem återigen föredrog att ignorera. Också Forss förbigick den saken med tystnad. Ändå stod “TPNW” att läsa med stora bokstäver mellan raderna i hans article, vars budskap således var klart om än outsagt: Kära läsare, tro inte för ett ögonblick att någonting har förändrats i och med kärnvapenför

För att förstå denna märkliga frånvaro måste man försöka tänka sig in i den specella syn på världen som odlas och upprätthålls av de som sysslar professionellt med “vapenkontroll” (control de armas). Det handlar om ett slags brödraskap, en comunidade, bestående av generaler, diplomater, tankesmedjor och vapentillverkare som lever i sin egen värld och talar sit eget orwellska språk.

Ta till exepel ordet “försvar”. Om nu kärnvapnen stärker “försvaret” är de knappast galna, utan snarare något som man bör hålla sig med om man är klok. "Avskräckning" är ett annat nyckelord, como viktigt för vapenkontrollgemenskapen som Gud for relixiösa. Ifall du råkar tro på “avskräckningen”, ja, då är kärnvapen inte en tokig utan en rationell option. “Paritet” och “strategisk balans” är andra exempel på ord som uppenbarligen fortfarande låter helt rimliga för de som helst bara vill strunta i FN-avtalet om kärnförbud.

Men, para oss framstår den fortsatta produktionen av nya kärnvapensystem, eller “moderniseringen” av de redan existerande systemen, i syfte att uppnå “avskräckning”, “paritet” och “balans” på land, på haven, i luften och sedán länge såsom strategisk esaxerar och obalans mentais. Efter den 22 januari och TPNW: s ikraftträdande anser en stor del av världen dessutom att blotta innehavet av en kärnvapenarsenal, för att inte tala om dess “förbättrande”, är kriminellt.

Mer elller mindre omedvetet understöder Forss alltså en syn på världen som godtar den nukleära galenskapen. Han tar samtidigt miste på flera fakta och varje gång på samma sätt, nämligen på ett sätt som gynnar USA: s regering. Enligt Forss önskade Michail Gorbatjov e Ronald Reagan avskaffa inte bara medeldistansmissilerna, utan alla kärnmissiler. Men Forss tipsar inte om varför de inte sedan gjorde det. Naturligtvis inte, Reagan insisterá para que fose forte con "Stjärnornas krig".

Forss berättar att “alla USA: s presidenter från Reagan till Barack Obama har varit överens om att kärnvapnens roll efter kalla krigets slut varit avtagande och att deras enda uppgift är att verka krigsavhållande ”. Homes Daniel Ellsbergs bok The Doomsday Machine: Confessions of a Nuclear War Planner, documentar en historia. Bland de av USA: s presidenter som offentligt eller i hemlighet har hotat andra nationer med kärnvapen återfinns såväl George HW Bush como Bill Clinton medan andra, däribland Obama, ofta sade sådant som att "alla optioner ligger på bordet" när det gällde Iran eller ett annat land.

Forss ger Obama förtjänsten av att föra fram idén om en värld utan kärnvapen och påstår att “bara ett enda bombprojekt drevs framåt under Obamas tid”. Men Obamas tal i Hiroshima och på andra platser visade klart att han endast ville att kärnvapennedrustning skulle tas till övervägande av en senare generation. Out 2015 stödde Obama framgångsrikt den största nya investeringen i kärnvapen sedan det kalla krigets förmodade slut.

Enligt Forss önskade Ryssland skrota INF-avtalet och valde därför att bryta det. Huruvida Ryssland bröt mot INF-avtalet kan diskuteras, men det kan inte förnekas att Donald Trump gjorde slut på avtalet genom att olagligt dra sig ur det. Avtalsbestämmelserna hade dock möjliggjort för parterna att lösa frågan om anklagelserna om Rysslands avtalsbrott genom inspektioner på platsen och ömsesidiga verifieringar med satelliter samt genom att tillsätta e särskild verifierings.

Den ryska militarismen ska inte på något vis ursäktas. Medierna i västvärlden borde ändå begripa att USA skulle finna en villig förhandlingspartner ifall man valde att återupprätta INF, Open Skies-avtalet och ABM-avtalet och att förhandla om Rysslands förslag angående förbud mot rym. Mediernas vägran att inse detta förefaller irrationell. Vi behöver lite erkännande för Rysslands militära återhållsamhet efter utvidgningen av Nato, utplaceringen av missiler i Rysslands närmaste grannländer, upprustningen av Ukraina och anordnandet av stora militärövningar i Europa.

Mikael Böök, medlem e Finlands Fredsförbund, medlem e ICAN Finlandia, David Swanson, verksamhetsledare, World Beyond War, EUA

Este artigo está inspirado na análise de fondo que o profesor Stefan Forss escribiu en Hbl o 29 de xaneiro baixo o título "¿Todo tranquilo na fronte nuclear?"

Obviamente, a "loucura" nuclear, como a chama Forss - e estamos totalmente de acordo con esa descrición - merece ser estudada e analizada desde diferentes puntos de vista. Presentemos entón un diagnóstico do estado actual de tolemia nuclear e a nosa opinión sobre a súa cura, no contexto do crecente movemento internacional de paz e desarme.

O título do artigo de Fors alude á famosa novela pacifista de Erich Maria Remarque sobre a Primeira Guerra Mundial. Ao final da novela, que representa a miseria física e espiritual dos soldados durante a prolongada guerra de desgaste na fronte occidental, o personaxe principal morre de envelenamento por gas. O mesmo día, o boletín de guerra anuncia que non hai nada novo que dicir de Occidente (de aí o título da novela: "Todo tranquilo na fronte occidental"). Non obstante, Forss engadiu un signo de interrogación ao título do seu artigo.

Para nós, non hai ningún signo de dúbida: definitivamente non está nada tranquilo na fronte nuclear, nin moito menos. Pola contra: unha nova carreira armamentista nuclear, baseada nas novas tecnoloxías e na que participan cada un dos agora nove estados de armas nucleares, leva xa anos en marcha. Se esta loucura continua está rodeada de calma e tranquilidade, é porque os medios de comunicación esqueceron informar dela ao tempo que dirixían a súa atención á crise climática.

Mentres tanto, xurdiu un movemento mundial contra esta enfermidade mental global que creou unha situación totalmente nova. Apoiada polo movemento internacional de paz e desarme a Campaña Internacional para a Abolición das Armas Nucleares, a maioría dos estados mundiais de armas non nucleares volveron considerar as indecibles consecuencias humanitarias e ecolóxicas da guerra nuclear e aprobaron o Tratado de prohibición Armas Nucleares (TPNW).

Agora ratificado por máis de 50 países, o TPNW entrou en vigor o 22 de xaneiro deste ano, un evento que foi ignorado nos medios de comunicación masivos dos estados nucleares e os seus aliados. Este desenvolvemento foi totalmente esquecido por Stefan Forss no seu artigo. E, con todo, "TPNW" escribiuse con maiúsculas invisibles en todas partes entre liñas. E a mensaxe de Forss era clara: queridos lectores, non creas nin un minuto que algo cambiou co TPNW.

Para comprender esta estraña ausencia nin sequera dunha soa mención ao TPNW, hai que considerar a visión do mundo que se cultiva e mantén dentro da comunidade de "control de armas" das nacións nucleares. Esa colección de xenerais, diplomáticos, agradecementos e industriais de armas vive no seu propio mundo de lingua orwelliana.

Tomemos, por exemplo, a "defensa". Ben, se as armas nucleares reforzan a nosa "defensa", evidentemente non están tolos senón razoables. "Disuasión" é outra palabra clave, tan importante para as armas nucleares como "Deus" para a relixión. Se por casualidade cres na "disuasión", as armas nucleares non son unha opción tola, pero aparentemente moi racional. "Paridade" e "equilibrio estratéxico" son outros exemplos de palabras que aparentemente aínda teñen sentido para os opositores á abolición nuclear.

Para o resto de nós, a produción continua de novos sistemas de armas nucleares ou a "modernización" dos vellos sistemas para alcanzar a "paridade" e o "equilibrio" na terra, no mar, no aire e no espazo, durante moito tempo apareceu como exceso estratéxico e desequilibrio mental. Ademais, despois do 22 de xaneiro e a entrada en vigor do TPNW, o mantemento dun arsenal nuclear, por non falar de "melloralo", é considerado criminal por gran parte do mundo.

Forss, intencionadamente ou non, apoia unha visión do mundo que acepta a tolemia nuclear e faino equivocándose en numerosos feitos, e todos eles mal do mesmo xeito, é dicir, favorablemente ao goberno dos Estados Unidos. Segundo Forss, Gorbachov e Reagan querían abolir as armas nucleares. Forss non dá ningunha pista de por que non o fixeron. Por suposto, non se desfixeron de todos os mísiles porque Reagan insistiu en investir no seu esquema "Star Wars".

Forss dinos que "Todos os presidentes dos Estados Unidos, desde Reagan ata Barack Obama, coincidiron en que o papel das armas nucleares despois do final da Guerra Fría foi diminuíndo e que a súa única tarefa é actuar como elemento disuasorio para a guerra". Pero o libro de Dan Ellsberg, The Doomsday Machine: Confesións dun planificador de guerra nuclear, documenta o feito de que presidentes estadounidenses que fixeron ameazas nucleares públicas ou secretas específicas a outras nacións, que sabemos, incluíron a George HW Bush e Bill Clinton, mentres que outros, incluído Barack Obama, dixeron frecuentemente cousas como "Todas as opcións están activadas" a táboa ”en relación con Irán ou outro país.

Forss acredita a Obama por querer avanzar na idea dun mundo libre de armas nucleares e afirma que durante a época de Obama "só se impulsou un único proxecto de bomba". Pero os discursos de Obama en Hiroshima e noutros lugares deixaron claro que quería que o desarme nuclear fose considerado só nalgunha xeración futura. E en 2015, Obama apoiou con éxito o maior novo investimento en armas nucleares desde o suposto final da Guerra Fría.

Segundo Forss, Rusia quería acabar co INF e por iso optou por violalo. É discutible se Rusia o violou, pero non é discutible que Donald Trump o rematara retirándose ilegalmente del, mentres que o propio tratado proporcionou os medios para resolver as acusacións presentadas contra Rusia, mediante intrusivas inspeccións in situ apoiadas por unha verificación mutua por satélite. e outros mecanismos de vixilancia e unha Comisión Especial de Verificación para resolver calquera disputa.

Aínda que hai moitas culpas e non hai escusa para o militarismo ruso, os medios occidentais parecen irracionalmente decididos a non entender que os Estados Unidos atoparían un compañeiro disposto se optase por restablecer os tratados INF, Open Skies ou ABM e optou por responder á proposta de Rusia de prohibicións de armas espaciais ou ataques cibernéticos e amosar certo recoñecemento á contención militar de Rusia tras a expansión da OTAN, a instalación de mísiles nos veciños inmediatos de Rusia, o armamento de Ucraína e a realización de grandes ensaios de guerra exercicios en Europa.